torsdag 4 november 2010

Snubbla

Skrivpuff utmaning nr 300 / 2010

Bankkontoret där Peter jobbat i snart femton år skulle stängas igen. Nu när de flesta sköter sina ärenden själva via nätet behövs inte lika många kontor som förr. Kollegorna mådde dåligt. Var oroliga över vad som skulle hända dem. Väntade arbetslöshet? Måste de flytta nu? Inte så lätt när man rotat sig med familjen. Byggt villa och skaffat ett väl fungerande socialt nätverk. De äkta hälfterna hade jobb, barnen gick i skolan. Inte så enkelt att bara dra iväg. Frågorna var många.

Peter var nog den ende som inte oroade sig. Inte för att kanske behöva bli arbetslös och tvingas flytta till annan ort i alla fall. Hans tankar fanns på annat håll. När han satt framför den sprakande brasan därhemma på kvällarna log han för sig själv. Den syn som återkom inom honom var en slutscen ur en film – en båt, med några nöjda individer, som befann sig på havet ett par hundra meter utanför Rio de Janeiro. Copa cabana bredde ut sig i förgrunden, full av loja, soldyrkande människor.

Där skulle han befinna sig. Snart.

Han hade räknat ut allt så bra.Under många år hade Peter förberett sin sorti. Han hade flyttat små summor pengar varje månad från konton som tillhörde de välbärgade till ett konto i Brasilien, öppnat i en väninnas namn. Ingen skulle kunna spåra kontot till honom. Och ingen skulle sakna pengarna eftersom det rörde sig om så lite varje gång.

Brottsligt? Nja – kanske lite. Men han tog inte från någon fattig. Han såg det som att han ordnade sin pension på egen hand. Skulle inte ligga fäderneslandet till last när han blev gammal.

Lägenheten med alla inventarier hade han överlåtit på sin yngre bror, som snart skulle flytta in. Han hade bara sparat ett par gamla fotoalbum och en vacker rova han fått av sin farfar när han var liten. Resten hade han inget behov av. Kläderna skulle han skänka till någon välgörenhetsorganisation. Kanske några av de frusna asylsökande staden tog emot kunde få glädje av dem.

Nu återstod i stort sett bara att köpa biljetten. En enkel.

En uppfordrande ringsignal på dörrklockan väckte Peter ur funderingarna. Han tittade på klockan. Kvart i nio på kvällen. Vem kunde det vara så här dags?? Han väntade ingen. När han kikade i titthålet i dörren såg han något som var det sista han ville se just nu. Två manspersoner i polisuniform stod myndigt bredbenta därute i trapphuset.

Det knöt sig i magen på Peter.

Skulle han snubbla på målsnöret nu??

Bilden är lånad härifrån

9 kommentarer:

Pia sa...

Spännande.

Kalle Byx sa...

Nästan så man hoppas att han gör det. Snubblar på målsnöret. För snubbla kommer han att göra.

disco sa...

Håller med Kalle , han snubblar nog.

marmoria sa...

Fint uppbyggt.

Fröken Johansson sa...

Oj, vad spännande. Bra flyt i din text. Får man veta hur det går?

Genyvy sa...

Wow. Fint skildrat, jag hänger med och vill ju gärna att han ska klara sig undan. Det skulle kunna bli en fortsättning, vore spännande.

Ethel sa...

Sådant som jag tror många i fantasin skulle vilja göra men inte vågar. Spännande!

Barbro sa...

Åh, jag vill ju veta hur det går?
Spännande och bra!
Fortsätt!

Anonym sa...

Nåå, när kommer fortsättningen? =) / Catarina