torsdag 4 november 2010

Snubbla

Skrivpuff utmaning nr 300 / 2010

Bankkontoret där Peter jobbat i snart femton år skulle stängas igen. Nu när de flesta sköter sina ärenden själva via nätet behövs inte lika många kontor som förr. Kollegorna mådde dåligt. Var oroliga över vad som skulle hända dem. Väntade arbetslöshet? Måste de flytta nu? Inte så lätt när man rotat sig med familjen. Byggt villa och skaffat ett väl fungerande socialt nätverk. De äkta hälfterna hade jobb, barnen gick i skolan. Inte så enkelt att bara dra iväg. Frågorna var många.

Peter var nog den ende som inte oroade sig. Inte för att kanske behöva bli arbetslös och tvingas flytta till annan ort i alla fall. Hans tankar fanns på annat håll. När han satt framför den sprakande brasan därhemma på kvällarna log han för sig själv. Den syn som återkom inom honom var en slutscen ur en film – en båt, med några nöjda individer, som befann sig på havet ett par hundra meter utanför Rio de Janeiro. Copa cabana bredde ut sig i förgrunden, full av loja, soldyrkande människor.

Där skulle han befinna sig. Snart.

Han hade räknat ut allt så bra.Under många år hade Peter förberett sin sorti. Han hade flyttat små summor pengar varje månad från konton som tillhörde de välbärgade till ett konto i Brasilien, öppnat i en väninnas namn. Ingen skulle kunna spåra kontot till honom. Och ingen skulle sakna pengarna eftersom det rörde sig om så lite varje gång.

Brottsligt? Nja – kanske lite. Men han tog inte från någon fattig. Han såg det som att han ordnade sin pension på egen hand. Skulle inte ligga fäderneslandet till last när han blev gammal.

Lägenheten med alla inventarier hade han överlåtit på sin yngre bror, som snart skulle flytta in. Han hade bara sparat ett par gamla fotoalbum och en vacker rova han fått av sin farfar när han var liten. Resten hade han inget behov av. Kläderna skulle han skänka till någon välgörenhetsorganisation. Kanske några av de frusna asylsökande staden tog emot kunde få glädje av dem.

Nu återstod i stort sett bara att köpa biljetten. En enkel.

En uppfordrande ringsignal på dörrklockan väckte Peter ur funderingarna. Han tittade på klockan. Kvart i nio på kvällen. Vem kunde det vara så här dags?? Han väntade ingen. När han kikade i titthålet i dörren såg han något som var det sista han ville se just nu. Två manspersoner i polisuniform stod myndigt bredbenta därute i trapphuset.

Det knöt sig i magen på Peter.

Skulle han snubbla på målsnöret nu??

Bilden är lånad härifrån

lördag 30 oktober 2010

Styrka

Skrivpuff utmaning nr 295 / 2010

En efter en droppade de festklädda arbetskamraterna in hos Allis, nyfikna på hur det såg ut hemma hos ”den nya”.

Under anställningsintervjun, när hon fick frågan om vilka egenskaper som var hennes styrka, hade hon svarat noggrannhet och struktur. På jobbet var hon onekligen oerhört noggrann och strukturerad. Skötte det hon skulle. Löste alltid sina uppgifter snabbt och korrekt. Hjälpsam var hon också när det körde ihop sig för de andra. Slösade inte bort dyrbar tid på korridorsnack och rökpauser som vissa andra. En önskedröm för en arbetsgivare.

Skrivbordet var alltid rent och städat. Var sak på sin plats. Hur mycket hon än hade på gång samtidigt så hade hon det aldrig stökigt. Hon visste alltid var hon hade sina projekt. Några tyckte att hon var lite av en petimeter. Kunde inte förstå att det gick att ha sådan ordning i deras ofta smått kaotiska vardag.

På rasterna höll hon sig lite för sig själv. Läste eller plitade på ett korsord. Var inte den som tog kontakt själv men stötte inte bort någon som ville prata. Ingen hade lärt känna henne mer än ytligt. De visste att hon var sambo med Robert. Han var officer och ofta på resande fot. Hon hade också berättat att de bott utomlands under ett par år när Robert hade en tjänst som observatör för FN. Inga barn. Började utbilda sig till journalist men hoppade av den banan innan hon var färdig.

Allis höll kroppen i trim och var alltid propert klädd. Klassisk klädstil. Inga dussinvaror fanns i hennes garderob. Hon var väl medveten om vilka färger som framhävde hennes mörka hårsvall och pigga, pepparkaksbruna ögon.

Denna kväll visade det sig att hon var en perfekt värdinna också.

fredag 29 oktober 2010

Smak

Utmaning 294 / 2010 i skrivpuff

Det var dags för årets begivenhet på kontoret – personalfest på Furan. Trerättersmiddag, underhållning och därefter dans för den som var hågad. Förfest skulle det bli hos Allis, som var ny i firman sedan några månader tillbaka.

Ulla svepte in först av alla i arbetskamratens trerummare. En vindsvåning fyra trappor upp utan hiss var ingen match för henne som tränade på gym fem kvällar i veckan. Det gällde att hålla sig i form.

I vardagsrummet sprakade en värmande brasa i täljstenskaminen från Handöl.

- Så härligt med en braskamin Allis!

- Ja, den fanns här när jag köpte lägenheten. Se dig omkring Ulla, medan jag fixar en drink! Gin och Tonic – passar det?

- Javisst, min favorit! Gulligt av dig Allis – jag kikar gärna runt lite!

Ullas blick scannade av omgivningen. Lägenheten var liten, men rummen väldisponerade. Inga döda utrymmen. Gott om garderober. Hallen var ljus och inbjudande. Ett takfönster bidrog till detta faktum.

Köket hade plats för ett stort matbord. Fräscha vitvaror. Bänkskivor och skåp verkade vara nya. Ordning och reda. Stor balkong i söderläge, med utgång från både köket och det vinklade vardagsrummet.

Förhållandevis stort badrum. Till och med en liten bastu rymdes där. Minimal, men tillräckligt stor för två. Vitt kakel på väggarna och svarta klinkers med värmeslingor under på golvet. Genomgående vit frotté. Ulla noterade att det stod Huntingford på märklapparna.

Ett kombinerat arbetsrum och gästrum intill köket inrett i vitt och svart med en röd accent. Snyggt! På bordet låg en laptop öppen. Åh – Allis är visst en duktig fotograf med egen blogg!

Färgerna i sovrummet gick i jordtoner. Mörkt trägolv, en stor säng från Hästens dominerade rummet. Ullplädar från Morjärv låg inbjudande över fotändan. En hel vägg med garderober bakom vackra skjutdörrar, delvis med speglar i.

Ulla konstaterade snabbt att Alis var en person med samma smak för det vackra som hon själv.

söndag 17 oktober 2010

På rymmen

Skrivpuff utmaning 282/2010

Julia stog vid bänken i köket och bredde smörgåsar när mamma kom in från morgonpasset i ladugården.

- Oj – Julia lillgumman - är du uppe redan? Och hungrig dessutom. Så många smörgåsar brukar du ju inte få i dig till frukost?

- Nä dom är inte till frukost. Jag ska rymma förstår du och då måste man ha något att äta.

- Rymma?

- Ja, jag och Jossan ska rymma idag.

- Varför ska ni rymma?

- För att vi har bestämt det. Tina och Sussie rymde förut och dom tyckte det var jättekul. Dom rymde till Tinas morfar. Han bor jättelångt bort så dom åkte buss till honom och var där en hel dag.

- Vart ska du och Jossan rymma då?

- Kanske till Moses.

- Vem är Moses?

- Det är Jossans låtsaspappas häst. Han bor i det stora stallet bakom skolan. Han är världens snällaste! Vi kanske får rida på honom om han inte ska vila.

- Då måste ni ta med lite morötter åt honom! Jag hämtar några från källaren. Du kan få låna min ryggsäck – den gamla fina Kånken jag hade när jag var med i Skogsströvarna. Du behöver väl ha något att dricka också. Man blir törstig av att rymma. Jag tror att det finns en liten termos som passar precis i ryggäcksfickan.Ska vi koka choklad tycker du?

- Nä det gör Jossan. Jag lovade ta smörgåsar. Nu kommer hon! Får jag ryggsäcken nu.

Julia stoppade ner smörgåsarna, morötterna och en tröja i ryggsäcken, tog på sig skorna och gav mamma en snabb kram. Så var hon ute på gården, där Jossan just kom springande.

- Hej Julia! Är du färdig? Åh vad spännande det ska bli att rymma!

Flickorna stegade ivriga iväg bortåt vägen, hand i hand.

onsdag 6 oktober 2010

En smula

Skrivpuff nr 272 / 2010

Svarta rubriker i morgontidningarna basunerade ut katastrofen. Hjälp översvämningsoffren i Pakistan! Tusentals familjer hemlösa efter senaste jordskreden. Vintern närmar sig och tillfälliga bostäder behöver byggas upp som skydd. Mat och mediciner saknas. Ditt bidrag behövs!

Martin sträckte på sig efter kaffekoppen vid frukostbordet. Tittade på klockan. Än hade han några minuter på sig innan han måste dra iväg till första mötet för dagen – en tänkbar köpare till ett av hans bolag. Gick affären i hamn skulle han kunna dra sig tillbaka. Leva gott på avkastningen och låta döttrarna ta över verksamheterna. Kanske han skulle bosätta sig för gott i Sydafrika. Klimatet passade honom utmärkt. Tanken på det kommande behagfulla livet fick honom att le nöjt.

Det där med Pakistan var redan långt borta. Ett land han knappt visste var det låg. De fick väl hjälpa varandra där borta i Asien.

Han ställde kaffekoppen på diskbänken. Tog på sig ytterrocken, greppade portföljen och begav sig till garaget. Valde det lilla silverfärgade kraftpaketet idag.


Utanför kontorsbyggnaden stog en dam från Röda Korset med en insamlingsbössa. Hjälp offren i Pakistan stog det på den. Martin kände efter i rockfickan. Hittade en tia.

fredag 1 oktober 2010

Livsstil

Skrivpuff nr 267/2010

Han är mycket verbal och har ett rörligt intellekt. En trevlig prick. Alltid på språng någonstans.

Men myntet har som bekant två sidor. Makt är den stora ledstjärnan. Typiskt manligt? Han måste befinna sig i händelsernas centrum. Få bestämma. Styra och ställa med allt och alla. Kan göra vad som helst för att få sin vilja igenom. Då mår han bra, strålar av lycka och är otroligt social mot sina adepter.

Går saker och ting inte hans väg är det alltid andra som bär skulden. Får han mothugg – vilket inte sker så ofta av förklarliga skäl – blir han vansinnig. Tappar fullständigt alla hämningar.

En sport har det blivit för honom att flyta ovanpå, köra sitt eget race. Regler existerar bara för andra. Han står över arbetslivets spelregler och normer. Rapportering, tidspassning – inte något han anser sig behöva bry sig om.

Otroligt observant på andra, håller reda på vad de gör, hur de gör, vart de ska osv, men berättar aldrig någonsin något om sig själv, vad han håller på med.

Också en livsstil……

torsdag 30 september 2010

Utrymning

Utmaning nr 266/2010 i Skrivpuff

Signalen i trapphuset skrällde olycksbådande. Skar i hennes öron. Stentrapporna i det 10 våningar höga huset fungerade som en gigantisk resonanslåda. Inte undra på att det lät hiskligt.

- Åh, inte nu igen! Jag har inte tid att öva utrymning just nu, mitt i en stor fakturakörning. Så illa vald tid! Nåja, jag får väl sälla mig till lämmeltåget nerför trappan i alla fall…

Ingrid stängde motvilligt av sin dator och reste sig från sin sittriktiga kontorsstol. Låste upp sitt plåtskåp och tog fram kappa och handväska. Vis av tidigare erfarenheter bytte hon inneskor mot varma utekängor. Det kunde ta sin tid innan det blev tillåtet att gå in i värmen igen. Hon kände efter att nycklarna fanns på plats i fickan.

När hon öppnade dörren ut till korridoren fick hon en föraning av att det var mer än övning denna gång. En lukt av rök, om än svag, stack henne i näsan. Och var fanns alla kollegor? Inte en människa varken syntes eller hördes. Visst, hon hade stängt om sig för att få vara ifred med sitt sifferarbete, men hon borde ju ha reagerat om det varit spring i korridoren? Och den där utrymningsplanen de hade gått igenom på förra personalmötet med alla kom-ihåg listade – ”Se till att alla tar sig ut till uppsamlingsplatsen…” De visste ju att hon var uppslukad av sifferjobbet den här tiden varje månad. Icke kontaktbar.

Hon skyndade på stegen mot trapphuset. Hissarna var förbjudet område. Det var bara att använda spiraltrapporna. Hon befann sig på nionde våningen, så det var en bit ner till markplan och porten ut till gatan.

När hon öppnade entrédörren till våningsplanet och tog de första stegen neråt släcktes belysningen. Allt blev becksvart. Då kände hon värmen.

Detta var definitivt ingen övning……….

tisdag 28 september 2010

Tunneln

Skrivpuff 2010/264

Vi var fyra i vårt gäng. Kallade oss Hemliga Fyran. Vi träffades mest varje kväll efter att läxor och annat nödvändigt hemmajobb var avklarat.

En bit in i storskogen bakom byns postkontor fanns en gammal tall, som vi hade utnämnt till vårt högkvarter. De knotiga grenarna var stadiga att klättra på och kronan skyddade oss från regn och vind.

Uppe i trädet satt vi alla fyra på var sin gren och pratade om livet. Ventilerade dumma vuxna i allmänhet och föräldrar i synnerhet. Planerade vad vi skulle göra när vi gått ut skolan, vad vi skulle jobba med och inte minst vem vi skulle gifta oss med. Längtade efter att bli vuxna och – som vi trodde då - få göra som vi ville.

Ibland fick vi för oss att vi skulle hitta på något bus. Som att släcka lampan för tant Karin när hon satt och mjölkade i ladugården. Jag som var den snabbaste på att springa fick uppdraget att smyga in och vrida av lysknappen, medan de andra höll utkik utanför porten så att vi inte skulle bli ertappade. När det var svart i ladugården sprang vi för allt vad tygen höll över ängen, hoppade över diket och stannade inte förrän vi nådde tunneln som korna använde när dom skulle under stora vägen för att nå det hägrande skogsbetet på andra sidan.

I skymningen var det lätt att trampa fel. Vi snubblade ofta och föll handlöst i backen. Fort upp igen. Jordiga och andfådda stog vi och tryckte mot tunnelväggen, hysteriskt fnittrande över vårt lyckade hyss.

Att Karin och hennes man stått och tittat efter Hemliga Fyrans flykt över ängen och småskrattat över tilltaget – det hade vi ingen aning om…..

onsdag 19 maj 2010

Linjal

Utmaning nr 139 / 2010 i Skrivpuff

Maria och Elin hade stämt träff på caféet nere vid ån. De två barndomsvännerna hade inte träffats på länge. Elin hade nyss kommit tillbaka till staden efter att ha haft ett projektarbete i Tanzania i två år. Hon hade arbetat som informatör för SIDA. Ett lärorikt och intressant uppdrag där hon fått vara med om många spännande upplevelser. Maria hade precis blivit singel och flyttat till egen lägenhet efter några år i villa i en förort. Nu var hon varannanveckasförälder för femåriga tvillingarna Kalle och Kajsa.

Omtumlande händelser för båda.

Som alltid när de träffades hade de mycket att avhandla. Timmarna i vårsolen gick fort och iste-glasen blev många – en favoritdryck sedan somrarna under skoltiden.

- Minns du, Maria, när vi mjölkade korna hos grannen till ert hus på landet! Tänk att vi klev upp själva före tuppen på morgonen bara för att få vara med i ladugården! Vilket tålamod hon hade med oss. Hette hon inte Inger?

- Ja hon hette Inger. Nu har hon inga kor kvar, men en massa får istället. Kalle och Kajsa har nyss varit med dit och fått mata lammen. Ett par av tackorna förstod inte hur de skulle bära sig åt med de nyfödda, så då blev det flaskmatning ett tag.

Och så har Inger höns också. Vanliga vita Leghorn men också en sorts dvärghöns som är stålgrå i fjäderdräkten. Dom går lösa på gården och är så sällskapliga och nyfikna av sig, att hela gänget kommer springande med den tjusiga tuppen i täten när det kommer besök till gården. Kul upplevelse att ha dem skrockande runt benen!

- Så skulle alla höns ha det! Gå fria och picka i sig den mat de vill ha, kunna sandbada och välja sitt rede. Lite så lever ju hönsen på gårdarna i Afrika. Där är det ju hiskligt torrt då istället. Fattigt och magert med mat. Och så är det ju allehanda rovdjur runt knutarna som är hungriga.

- Här är det väl räven som kan ta en och annan höna som går ute. Minns du den där halvtama räven som vi skrämde iväg från gården? Någon i närheten måste ha matat den så att den blev van att se människor.

Åh så varmt och gott det är här i solen! Tänk att vi fick vår släng av ryssvärmen äntligen! Jag måste ha ett glas iste till. Ska jag beställa åt dig också?

- Ja gärna. Tänk när vi var små och skulle få saft – då mätte vi med linjal så att det skulle bli exakt lika mycket i glasen! Kommer du ihåg det? Rättvisa var viktigt.

tisdag 18 maj 2010

Hissolycka

Utmaning nr 138 /2010 i Skrivpuff

- Mamma, det står i tidningen att en hiss i gruvan i Malmberget har störtat och två personer har dött. Är det farligt att åka hiss?

- Nej då Linus, det är inte farligt att åka hiss.

- Men varför dog dom där två då?

- Det var en olyckshändelse. Sådana inträffar ibland. Här i Sverige händer det tack och lov inte ofta. Säkerheten är väldigt hög på arbetsplatserna numera.

- Var man inte rädd om arbetarna förr?

- Jo, men inte som nu. Det kan kosta pengar att ha hög säkerhet och det fanns en del som var snåla och inte ville kosta på något extra på de anställda utan kamma hem så stor vinst som möjligt till ägarna.

- Min kompis Tim du vet, han som kommer från Korea, hans pappa jobbade i en gruva Där rasade det in en massa sten. Minst femtio gruvarbetare dog då för ingen kunde rädda dom! Tims mamma kunde inte ta hand om barnen själv så då fick han komma till Sverige och bo hos Nisse och Klara.

Är Koreanerna snåla?

- Det tror jag väl inte, men dom har en annan kultur där, kanske en annan syn på människoliv än vad vi har hos oss.

- Vad menas med kultur?

- Googla på ordet kultur får du se!

- Mmmmm. Livsmönster eller värderingar, seder, normer står det här. Vad betyder det?

- Hur man lever i ett land eller samhälle, vilka kläder man har, vad man tycker är viktigt, vilka lagar man har till exempel.

- Okey. Du - mamma, jag tänker aldrig åka hiss i Korea!

onsdag 28 april 2010

En bluff

Utmaning nr 178 / 2010 i Skrivpuff

Du och jag i vår?

Ungdomlig man 55 + med fördelaktigt yttre och med glimten i ögat söker kvinna 35 – 45 med stil och ordnad ekonomi för trevlig samvaro. Har du egen bil läggs det på pluskontot. Bor du i Sundsvall med omnejd underlättar det våra möten.

Jag har arbetat i statlig tjänst och har nyligen avslutat min yrkeskarriär. Njuter nu av tillvaron som friherre. Tränar regelbundet på gym, springer i skogen och håller mig i fysiskt topptrim. Kopplar av i min stuga vid havet. Segling och skidåkning är stora intressen.

Gillar matlagning och lugna hemmakvällar framför krogliv. Ett glas vin till maten kan det bli ibland. Röker gör jag inte.

Min vänkrets är stor, men jag saknar en kvinna vid min sida.

Svar till ensam i båten

- Det var tusan vad du brer på Janne! Är det grannens båt i bakgrunden? Ingen dålig sak! Men vad har du gjort med dig själv på bilden? Så där mycket hår har du väl aldrig haft? Länge sedan du var mörk dessutom. Springer i skogen? Ja möjligen för att du är för lat för att gå på dass….

De två vännerna satt som vanligt på kvartershaket och hade intagit kvällens tredje öl när Olle visade annonsen han lagt in på kontaktsidan på webben.

- Tror du någon skulle nappa om jag lade ut en bild på min egen gamla jolle? Håret – ja det är enkelt att fixa i photoshop. Håll med om att jag ser 10 år yngre ut! Här gäller det att sikta högt….

tisdag 20 april 2010

Möte i hissen

Utmaning nr 110 / 2010 i Skrivpuff

Hissen stannade med ett högljutt gnisslande. Skakade till som om den ryste. Järngrinden öppnades och ut kom en medelålders, parant dam med högrött ansikte. Hon hade en exklusiv yllecape löst draperad över axlarna. På huvudet något i pillerburksväg. Därtill en handväska i dyrbart skinn inklämd under ena armen. Klackarna smällde när hon bestämt tågade iväg genom entrén och ut på gatan. Hon höll blicken stadigt rakt fram. Tittade inte på den lilla skaran som väntade på transport uppåt i huset.

Den trånga hissen hade en passagerare till. Det tog en stund innan denne kommit på fötter och samlat ihop sina påsar, som han spritt ut över hissgolvet där han suttit. Från en av påsarna hade en klar vätska runnit ut på golvet, som vid det här laget var rätt sörjigt av vätan och smutsen från grova vinterskor. En odör av gammal fylla, svett och smuts letade sig ut genom den öppna dörren.

Mannen tog sats. Siktade in sig på utrymmet mellan höger och vänster dörrpost och kom farande med huvudet före ut i entrén. Stannade upp och var nära att tippa framlänges men lyckades upphäva tyngdlagen och rätade upp sin lekamen och förblev upprättstående. Det prasslade och klirrade i hans påsar. Dyrbara ägodelar såg de ut att vara att döma av hur ömt han behandlade dem.

- Schiiicken schnarstucken en hon var den där tanten! Mannen vände sig mot de tre småflickorna som storögda stod och väntade på hissen. Han hade vissa problem med artikulationen.
Schå synd att hon hade schå – hick – brådith. Vi hade kunnat ha det schå schönt där inne. Han pekade med en inte alltför nytvättad hand inåt hissen.
- Ja vet hu-hu-hu man gör för att den ssscka sctanna mellan våningarna. Man ha´ ju vatt me förr! Vet ju hu´man scka få schig ett fuuntimmer.
- Hon den där tanten var då en barschk en. Ville int ha nån schuup ens.

Mannen lyfte elegant på sin tillknölade, en gång vackra, bruna filthatt och lullade iväg ut genom ytterdörren - mot nya mål.

onsdag 14 april 2010

Komma på fötter

Utmaning nr 104 / 2010 i Skrivpuff

En fortsättning på gårdagens....

Lasse fick snabbt fram sitt liggunderlag ur ryggsäcken. Lade mannen med viss möda i framstupa sidoläge på detta och bredde över honom deras sovsäckar. Värme var steg ett. De kunde inte upptäcka några yttre skador. Svårt att veta om det var ett bra eller dåligt tecken. 

Mia halade upp telefonen ur innerfickan. Slog 112. Hoppades att det fanns täckning här ute i det vilda. Signalerna gck fram. En efter en. Efter som hon tyckte en evighet svarade en operatör och hon fick föra fram sitt ärende. 

Bingo!! Norrbottenspolisen övade fjällräddning tillsammans med landstinget i trakten. Baslägret låg inte långt ifrån där de hittade mannen. Kunde inte bli bättre. 

Även om det kändes länge för de två som vakade över gamlingen så dröjde det  inte mer än tjugo minuter så hördes brummandet av snabba skotrar som närmade sig. Trygga sjukvårdare tog hand om den gamle, som andades hörbart nu. Upp i den specialtillverkad skoterpulka med värmande duntäcken. Snart skulle de vara nere vid landsvägen och hämtas upp av en helikopter för vidare transport till sjukhuset. 

Enligt de erfarna sjukvårdarna skulle det ta minst några dagar innan mannen var på fötter igen. 

Polisen kontrollerade området. Ställde frågor. Kom med ett par skidor och en ryggsäck som de hittat ett tjugotal meter från elden. Instoppade i en liten grotta. 

Vad var det som hade hänt här ute i vildmarken? 

tisdag 13 april 2010

Tilltal

Utmaning nr 103 / 2010 i Skrivpuff

Dagen var helt underbar. Inte ett moln på himlen. Kvicksilvret runt nollan och helt vindstilla. Knallblå himmel och seniga fjällbjörkar som avtecknade sig mot den kritvita snön. Så vackert! Då och då hördes en dalripas uppfordrande kabao, kabao. En flock renar letade efter mat på en vindpinad kulle. Spår efter järv i en sluttning. Inte en människa syntes till.

Skidorna var perfekt vallade. Bra fäste i uppförsbackarna och tillräckligt glid utför. Spåren var otroligt nog väldigt lättåkta, trots den senaste tidens påfrestningar. Först i form av påskfirare på skoter. Framförallt var det de små motorstarka ”getingarna” som framfördes av körgalna yngre män som gjorde att spåren blev som ett nyplöjt månlandskap. Och så kom ett rejält blidväder ovanpå det.

Lasse och Mia hade avverkat halva sträckan till målet, Saltoluokta fjällstation. De hade ett rejält uppförslut bakom sig och behövde vila och fylla på energiförrådet. Mia hittade en fin rastplats i söderläge. Någon före dem hade tydligen också gillat platsen och grävt ur två perfekta sittplatser i snön. Bara att lägga dit sittunderlagen och slå sig ner. En djup grop vittnade om att det gjorts upp eld också.

Pyrde det inte lite därnere? En svag rökstrimma letade sig sakta upp ur hålet. Vittnade om att besökaren eller besökarna före dem inte var så långt borta.

Det var när Mia klev upp på en sten för att föreviga platsen med sin kamera som hon såg honom. En äldre, gråhårig man som såg ut att ligga och sova. Direkt på marken. Det här stämde inte. Mia ropade på Lasse och skyndade sig fram till mannen. Denne tittade på henne med tom blick. Svarade inte på tilltal. Rörde sig inte. Mia kände en svag andedräkt.

Nu var goda råd dyra……

torsdag 8 april 2010

Något efterlängtat

Utmaning nr 98 / 2010 i Skrivpuff

Hon upptäckte den i skyltfönstret till den nyöppnade affären på gågatan för några veckor sedan. Precis en sådan som hon letat efter i flera år. Stor och maffig, men inte klumpig. Luftig kunde man kanske säga.

Materialet såg ut att vara järn, gammalt sådant. Vackert åldrat. Snirkligt, gjord i mjuka bågar. När hon försiktigt lyft på den en gång så var det inte alls tung, vilket den gav intryck av att vara. Gedigen.

Storleken var alldeles lagom. Den skulle passa perfekt. Den som hängde uppe nu var alldeles för liten och ranglig med risk för spill.

Hon har kikat på den länge nu. Gjort en sväng förbi skyltfönstret varje lunchrast. Vill ha.

Prislappen var också intressant förstås. Kanske priset skulle vara för högt. Hon har ju varken möjlighet eller vilja att lägga ner hur mycket som helst på en sådan tingest. Skulle hon våga titta efter vad det stod på lappen som hängde fastknuten på ena armen? Skulle hon bli besviken? Hon stegade in i butiken - igen. Blev överraskad över beloppet. Inte alls oöverkomligt. Rätt rimligt faktiskt.

- Jag kan ju önska mig den till födelsedagspresent av min man kanske. Eller köpa den som present till mig själv, funderade hon. Så får det bli. Den ska bli min på ett eller annat sätt.

………….

Mannen nappade på förslaget och nu hänger den efterlängtade ljuskronan över vardagsrumsbordet. Så vackert det blev!!

måndag 5 april 2010

En ny vana

Utmaning nr 95 / 2010 i Skrivpuff

Måndag var den dag på veckan då hon bakade. Tre sorters kakor, bullar på en liter mjölk och fyra bondbröd. Det skulle räcka hela veckan om familjen inte fick alltför många besökare.

Tisdag var tvättdag. Det brukade bli två – tre fulla maskiner. En vittvätt och minst en kulörtvätt. Det tog sin tid innan allt var manglat, struket, noga vikt och placerat i skåpen.

Onsdag var det lunch med damklubben på stadens hotell. En begivenhet hon inte missat de senaste femton åren. Det var så trevligt att träffa alla väninnor, äta gott och prata bort ett par timmar.

Torsdag var veckans inköpsdag. Hon gjorde omsorgsfullt upp matsedel för hela veckan. Noterade vad som behövde handlas hem på en inköpslista. Den kunde bli ganska lång eftersom inköpen bara gjordes en gång i veckan. Hon såg till att hålla sig undan lunchruschen, då alla pensionärerna var i farten.

Fredagar handlade om städning. Plockandet tog sin tid. Sedan ut med alla mattor, dammtorka, dammsuga och torka golv. Det skulle vara rent och fräscht till helgen.

Lördag och söndag, liksom alla storhelger och semestrar, tillbringades i stugan vid havet. Allt annat var otänkbart. Det var bara två mil att köra till stugan. Alldeles lagom långt från sta´n. Där gällde uteliv på dagarna, sällskapsspel på kvällarna. TV var bannlyst. Man skulle umgås.

Ingeborg hade varit hemmafru ända sedan Jon, äldste sonen, föddes. Skötte hem och barn efter konstens alla regler. Veckorna noga planerade. Familjen hade lärt sig reglerna. Fick mamma inte göra som hon tänkt blev det katastrof. Demokrati var ett okänt begrepp. Ordning och reda skulle det vara i allt. På hennes sätt.

Så kom dagen då sonen kom hem och presenterade sin älskade. Han hette Stefan. Spelade teater och målade tavlor. Jon och Stefan hade planerat att flytta ihop och letade någonstans att bo. Helst ett litet hus på landet, nära havet.

- Ni skulle ju kunna bo i vår stuga tills ni hittar något eget, hörde Ingeborg sig själv säga. Även om den är liten så finns där allt som behövs. Varmbonad är den också, så ni behöver inte frysa. Bussarna går tätt så bil behöver ni inte skaffa.

- Men vart ska du och pappa hålla till på helgerna framöver då? Ni brukar ju alltid vara där!

- Ja du. Kanske det är dags att skaffa sig en ny vana. Kliva ur hjulet. Det finns ju en hel del att upptäcka i omgivningarna…..

lördag 3 april 2010

Att köa

Utmaning nr 93 / 2010 i Skrivpuff

Han trampade av och an. Lade kroppstyngden på än det vänstra, än det högra benet. Huttrade i snålblåsten. Drog upp jackkragen ännu högre upp. Bannade sig själv för att han varit fåfäng och inte tagit på sig yllemössan. Den låg kvar på hatthyllan därhemma efter att han haft ett kortare resonemang med sig själv om det skulle vara någon nytta med den eller om den bara skulle sabotera hans nya frisyr, nyklippt och stylad som han inför kvällens övningar.

Kön ringlade sig lång vid det här laget. Han började närma sig ytterdörren med den hägrande värmen inomhus. Många hade kommit efter honom. De skulle få pinas i kylan ett tag till.

Nu öppnades dörren och en äldre dam med rödakorsmärke kom med en bunt papper som hon delade ut till dem som inte varit förutseende och fyllt i sina uppgifter hemma. Typiskt – givetvis låg hans färdiga blankett på köksbordet. Nu fick han vackert göra om proceduren. Med stelfrusna fingrar var det inte så lätt att få bokstäver och siffror att hamna där han ville att de skulle vara.

Äntligen inomhus. Det kändes som högsta vinst just nu att få komma in, även om det var varmt och trångt. Kvalmig svettlukt blandad med doften av desinfektionsmedel. Förvånansvärt tyst med tanke på den stora mängd människor som var samlade. Allvarliga ansikten.

Tankarna for iväg till Auschwitz, Treblinka…….

fredag 2 april 2010

Trögflytande

Utmaning nr 92 / 2010 i Skrivpuff

Hon rusade i panik i halvdunklet genom den snåriga skogen. Rev sina bara armar på vassa kvistar. Snubblade över något som låg på marken. Föll handlöst med huvudet före ner i något mjukt - tursamt nog. En matta av lingonris? Hon visste inte så noga. Stötte sitt ena knä på en sten och fläkte upp en bit av skinnet. Det blödde visst rejält. Det fick hon ta hand om sedan.

Nu måste hon koncentrera sig på att ta sig till det stora huset som skymtade borta på höjden. Tryggheten. Av förföljarna hördes inget just nu. Upp igen och springa vidare.

Bäcken med sin trögflytande sörja av illaluktande avloppsvatten tog hon i ett språng. Landade mjukt i den ymniga växtligheten på andra sidan.

När Mia vaknade till fann hon sig själv sittande på toaletten. Hon hade ett sår på sitt ena knä. Torkat blod vittnade om att det hade blött en hel del. Och varför låg hela högen med gårdagens tvätt på golvet?

måndag 29 mars 2010

Automatik

Utmaning nr 88 / 2010 i Skrivpuff

Snön vräkte ner för tredje dygnet på rad. Sikten var i det närmaste obefintlig. Han kunde ana konturerna av de närmaste fjällbjörkarna, tio meter från knuten. Av båthus och förråd syntes inte ett spår.

Det måste ha kommit närmare metern med nysnö vid det här laget. Ovanpå den gamla. Ante hade tappat räkningen på alla gånger han varit ute och gjort tappra försök att få undan allt det vita från området runt ytterdörren. Tur att den öppnades inåt. Den som byggde stugan visste vad som gällde här ute i fjällvärlden.


Förutom att det snöade rejält så hade vinden ökat i styrka. Detta gjorde att det han skottade undan per automatik kom tillbaka igen och täppte till det område han försökte hålla uppe. Kung Bore retades med honom. Snart skulle snön nå upp över fönstren om det fortsatte så här.

Tur att han inte hade anlag för cellskräck….

lördag 27 mars 2010

Knottrigt

Utmaning nr 86 / 2010 i Skrivpuff


- De båda kamraterna Nils och Axel hälsade på hos Axels farfar. De gillade att vara där på gården. Där hände alltid en massa spännande saker. Nu hade de tagit sig upp på vinden för att leta efter en låda med spökböcker, som Axels pappa hade burit upp för många år sedan när han flyttade hemifrån.

Trappan upp till vinden knarrade ljudligt för varje steg de tog. Pojkarna orkade med nöd och näppe lyfta upp den tunga luckan, som med ett gnekande och stönande gick med på att bli låst med en hake i väggen. Så mörkt det var. Trots att lampan var tänd såg de bara konturerna av alla lådor och gamla saker som fanns där uppe. Och dammigt! Här kunde ingen ha varit på bra länge. Det blev fotspår i golvdammet efter varje steg de tog.

- Titta Axel! Ser du spåren?! Nils hade fått syn på några konstiga fotspår. Färska. De gick inåt vinden. Inga åt andra hållet. Innebar det att det fanns någon där inne i mörkret? Nu hördes någon eller något stöna högt. Det lät som att ljudet kom från en stor träkista som farfar hade haft på sjön när han var sjöman.

Nu hade pojkarna fått nog. De sprang det fortaste de kunde ner från vinden. Trappan tog de i tre språng fortsatte till bottenvåningen och ut på gården. Vidare över bäcken och kastade sig flämtande av ansträngning och rädsla ner bakom den stora stenen vid brofästet.

- Klamp, klamp, klamp. Någon gick med tunga, släpande steg över bron. Närmade sig deras gömställe meter för meter. Ett rasslade ljud hördes också. Som om någon släpade något av metall efter sig. En kedja? Pojkarna kröp ihop och gjorde sig så små de bara kunde bakom stenen.


Hugo ryste av spänning. Han kände hur huden knottrade sig. Vem - eller vad - kom där på bron? Morfar läste ur boken med sådan inlevelse så det kändes alldeles verkligt, även om Hugo visste att allt bara var påhitt.

Eller var det inte? Han tryckte sig närmare morfar…..

torsdag 25 mars 2010

Att blekna

Utmaning nr 84 / 2010 i Skrivpuff


Fotot har redan hunnit blekna. Tappat färg och blivit suddigt.

Det var länge sedan nu. Preskriberat.

Elina studerade bilden eftertänksamt. En gräddfärgad läckerhet. Cabriolet. Alla killars dröm. Mycket glänsande krom. Perfekt putsad lack. Skinnklädda säten. Bakom ratten satt en leende Björn. Man kunde utan större mått av fantasi förstå att detta var hans ögonsten.

Hon vände på fotot och läste den snirkliga stilen på baksidan: Älskar dig! B

De hade träffats hos gemensamma bekanta. Han var förlovad med Elinas bästa väninna från skoltiden. Paret hade långt framskridna planer på hur de skulle tillbringa framtiden tillsammans.

Så kom den där kvällen när de var samlade till fest hela kompisgänget. De hade haft det väldigt trevligt. Huset ekade av skratt och glam. Hon minns inte längre hur det gick till, men helt plötsligt hade hon och Björn dragit iväg i hans nyinköpta bil.

Han skulle demonstrera dyrgripen……


lördag 20 mars 2010

Flit

Utmaning nr 79 / 2010 i skrivpuff

Den gamla klockan slog tio dova slag när han kom in genom dörren där hemma. Ding, dong. Vad han älskade dessa ljud. Påminde honom om barndomen hemma i Tornedalen. Uppväxten med föräldrarna och alla syskonen på gården som låg så vackert på en höjd nere vid älven. Alla tidiga morgnar han vaknat av föräldrarnas stök innan de gick ut i ladugården för att sköta morgonsysslorna. Klockan satt på väggen ovanför kökssoffan då. Samma dova klang. Ding, dong. Ingav trygghet på något sätt.

Nu hade han nyss avslutat dagens arbetspass. Stängt ner datorn och samlat ihop akterna som låg spridda på skrivbordet. Flera timmar efter att arbetskamraterna gått hem till sitt.

Hur många arbetstimmar det blev under veckorna hade han för länge sedan slutat räkna. Vardag eller helgdag var det ingen större skillnad på. Flitens lampa lyste alltid över skrivbordet. Han hade fått i sig med modersmjölken att flit är grunden till all framgång. - Du ska arbeta i ditt anletes svett… Luther satt på hans axel och manade på. Människans lott är att slita och släpa. Då blir Han nöjd.

Visst kunde han bli trött ibland. Tankarna var inte alltid så klara när timmen började bli sen. Då kunde han ta en bit bröd och en kopp choklad och titta ut över stadens centrum som bredde ut sig framför fönstret.

Därute är det alltid något som händer. Stadens bilburna ungdom brukar inta Åhlensparkeringen. Jämföra vem som har bästa ljudet i musikanläggningen eller i bilmotorn, till de boendes stora förtret. Brölanden från skrovliga tonårsstrupar ekar mellan väggarna. Järngänget lullar förbi på väg hem till någon suparbroder som kan ha något intressant i skåpet. Hemtjänstens personal passerar på väg till någon hjälpbehövande.

onsdag 17 mars 2010

En bekant smak

Utmaning nr 76 / 2010 i Skrivpuff

Anna höll glaset lutat från sig och studerade innehållet noga. Mörkrött. Hög täthet. Längs kanten fanns en liten tegelton. Ett vin som hade några år på nacken. Förekomsten av gardiner tydde på att alkoholhalten kunde vara hög.

Hon snurrade glaset försiktigt mellan fingrarna för att sätta innehållet i rörelse. Stack ner näsan och drog ljudligt in aromerna. Åh vad det doftade! Som att stoppa näsan i en nyöppnad chokladask. Och nog fanns där en tydlig ton av plommon också. Sådana som farmor hade haft i trädet på baksidan av huset.

Nu var det dags att smaka. Anna tog en lite klunk. Sköljde runt vinet i munnen så att det spreds i hela munhålan. När det nådde området under överläppen ovanför tandraden kände hon strävheten. Tanninhalten fick henne att ofrivilligt snörpa ihop munnen, som nidbilden av en barsk skolfröken. Eftersmaken var mycket lång.

Känslan av en bekant smak infann sig. Vad var det egentligen som fanns i glaset? Tankarna gick till Rhônedalen. Kunde det vara något hon provade under fjolårets botaniserande bland vingårdarna där. Något med syrah? Nej, alkoholhalten var för hög för en sådan. Hon tog en lite klunk igen. Nu anade hon en liten ton av sötma. Där fanns ledtråden……

måndag 15 mars 2010

Att dela något

Utmaning nr 74 - 2010 i skrivpuff

Det var lördagskväll och vännerna var samlade för att äta middag tillsammans. Diskussionernas vågor gick höga som vanligt. Damerna avhandlade hem och barn, herrarna jobb och jakt. Ibland gjorde man inlägg i varandras områden.

Ett av paren hade nyss fått hem en liten bedårande spanielvalp och man pratade jakt i allmänhet och jakt med stötande hund i synnerhet. Valpens husse hördes med hög röst avkunna – " Blir det ingen jakthund av Ludde så får han åka till hundhimlen direkt. En jägares liv är för kort för att lägga ner tid på dåliga jakthundar"

Det blev alldeles tyst i rummet. Alla damers blickar vändes mot den nyblivne hundägaren. Menar han verkligen allvar? Valpens matte tände till på alla cylindrar och det var ingen nådig predikan hon levererade. De skulle minsann bli två om det beslutet. Övriga middagsgäster föll in och de flesta stödde henne. Några jagande herrar argumenterade för husses uppfattning.


Efter en stund kunde husse inte hålla sig längre. Skrattet började spela i ögonen och spred sig över hela ansiktet. – "Förstår du inte att jag skojar, sade han till sin fru. Vi delar ju helt klart uppfattning om hundhållning du och jag!


Han hade verkligen lyckats i sitt uppsåt att få igång en diskussion som engagerade alla………

onsdag 10 mars 2010

Att vara oförmögen

Utmaning nr 69 / 2010

Jag minns att jag satt på fårskinnspallen i hallen med brevet i handen, oförmögen att röra mig. Jag bara gapade. Och stirrade stint på dokumentet i min hand. Som för att förvissa mig om att bokstäverna verkligen var placerade så som jag nyss tolkat dem. Jag läste om och om igen.

- Härmed meddelas att Ingrid Galmo erhållit ”Mössetofta intresseförening för mat- och vinintresserade” stipendium för 2010. Stipendi
et omfattar resa, hotellrum, uppehälle och hyrbil för en vistelse i Beziers, i södra Frankrike, under 3 månader sommaren 2010. Gäller för 2 personer. Din uppgift blir att kartlägga Languedoc´s vingårdar och restauranger. Dokumentationen ska vara i skrift och bild och ska resultera i en reseguide för gourmeter. Kontakta snarast föreningens ordförande för närmare upplysningar.

Det stog onekligen så. Hur jag än vred och vände på brevet

Livet är inte bara en dans på rosor. Det leker också.


tisdag 9 mars 2010

Att vara förmögen

Utmaning nr 68 / 2010 i skrivpuff

André sträcker på sig, lojt och förnöjt som katter gör efter en tupplur. Han hade sovit gott i flera timmar. Flygplansfåtöljen i första klass var onekligen bekväm. Gott om plats åt alla håll. Ingen risk att behöva dela armstöd med grannen. Eller att få äta måltiderna med armbågarna tätt intill kroppen och brickan balanserande på högt uppdragna knän för att stolsryggen framför är för nära. Den tiden är förbi nu. En förmögen man behöver inte lida.

Det är dags för några veckors vila efter en intensiv arbetsperiod. Han är på väg till ett av sina smultronställen. Förra året hade han råkat hamna på ett litet, exklusivt hotell en bit utanför samhället. Egen, skyddad badvik med kritvit sandstrand. En pool som placerats så att den ser ut att flyta ihop med havet. Stora, mjuka solstolar, som gjorda för att ligga tillbakalutad och läsa spännande böcker på under en parasoll. Poolbar med utsökt vinkällare. Särskilt spännande champagnesortiment. En favoritdryck.

Han blev så förtjust över denna anläggning så att det numera har blivit upphöjt till ett av hans favoritställen. Sviten i längan mot havet väntar på honom. Och dessutom personalen. Varje svit har sina egna, välutbildade anställda som finns till hands nästan dygnet runt. Blir man sugen på en nattlig supé så löser dom det, likaväl som en båtutflykt för fiske eller bad runt någon av öarna i närheten.

Snart är han på plats. Bara en kort tur med limousinen från flygplatsen så är han där. Ser sig själv sitta med ett glas sval La Grande Dame vid poolkanten.

En ilsken telefonsignal får honom att sprätta till. Jobbtelefonen skulle han ju inte ta med sig…? Han trevar mot fickan. Trasslar in sig i något stort, mjukt sjok. Signalen ljuder högre och högre.

Till slut hittar han orsaken till ljudet. Väckarklockan. Den står på nattduksbordet. Hemma i lägenheten på Hertsön……..

torsdag 4 mars 2010

Förbereda

Utmaning nr 63 / 2010 i skrivpuff

Egentligen vet jag inte vad som är bäst, att förbereda för semesterresan eller att uppleva den.

Starten med diskussionerna om att resa. Sedan om var och när. Med åren har vi blivit alltmer överens. Särskilt om att och var. Kanske inte alltid om när. Vissa saker har varit heliga. Mera töjbart numera.

Eftersom vi mest reser på egen hand kommer så sökandet efter boende, oftast via Internet. Ibland bär det av mot Asiens stränder, andra gånger till Sydeuropa.

Åh vilka fantastiska hus det finns nere vid Medelhavet! Pool och lummig trädgård är hett förutom ett funktionellt inre. Priserna är förstås ofta fantasifulla. Surfarkvällarna framför datorn kan bli många. Till slut hittar vi något vi är nöjda med. Då tar resplanerna fart. Val av väg ner till södern är alltid lika spännande. Ett äventyr i sig att bila tur och retur. Med åren har vi hittat några ”måsteställen” – vingårdar, trivsamma boenden eller suveräna matställen. Passerar vi inte på vägen ner så planeras besök in på hemvägen.

Boken med Bed and Breakfast och andra boendetips i närheten av de stora genomfartsvägarna använder vi flitigt liksom översiktskartor över länderna vi ska passera.

Sedan läser vi in oss på rutten. Skaffar broschyrer, skriver ut tips från nätet. Prickar in sevärdheter. Läser på i vinböckerna för att hitta besöksvärda vingårdar. Gör avvägningar så att sträckorna blir överkomliga att köra.

Känslan när vi står på kajen och väntar in färjan till kontinenten är obetalbar……

tisdag 2 mars 2010

Plundra

Utmaning nr 61 / 2010 i Skrivpuff

- Äntligen!

Hon stod framför den stora, blåblommiga spargrisen darrande av iver och med ögonen lysande av förväntan. Som hon hade väntat på den här stunden!

Hon hade sett skidorna redan förra våren. Några av stortjejerna hade så´na när de gick i slalomskolan. Skidorna var svarta och hade gula och röda blixtar och flammor målade över hela ytan. Hur cool som helst. Nilla hade sett likadana i sportaffären. Hon hade stått länge och känt på dem, strukit med handen över den lena ytan. Drömt.



Det var dyra skidor. Och egentligen hade hon ju ett par redan. Fast gamla och snart för små. Mamma hade lovat henne att bidra med halva summan om hon själv sparade ihop till den andra halvan. Inte så lätt när man bara har veckopeng. Men Nilla tänkte finna på råd. Vill man bara något tillräckligt mycket så går det. Det hade mormor lärt henne.

Hon hade berättat för alla släktingar och kompisar om sitt sparmål. När hon fyllde år fick hon pengar istället för andra presenter. Envetet lade hon varenda veckopeng i den stora spargrisen.

På sommaren hade hon fått en egen plätt av trädgårdslandet. Där hade hon odlat morötter – med såband så hon slapp gallra, ett tips från mamma – och så hade hon sålt knippen av dem till grannarna på hösten.

Även om hon var liten var Nilla en hejare på att plocka lingon. Det blev också en bra inkomstkälla. Under hösten plockade hon flera hinkar fulla och sålde till en uppköpare.

Nu hade den efterlängtade stunden kommit.

Det var dags för plundring.

Bilden är lånad av skidbutiken.com

söndag 28 februari 2010

Förvirrad

Utmaning nr 59 / 2010 i Skrivpuff

- Hur var det nu hon skulle gå – förbi den stora stenen och sedan stigen som går till vänster. Eller var det till höger? Följa den välbekanta stigen som slingrar sig genom hygget och vidare ner till stora vägen. Där skulle hon se den älskade stugan nere vid sjön. Men var är den stora stenen hon brukar vila sig på?

Trots att blåbärshinken är fylld till bredden med stora, saftiga bär är den lätt att bära för henne. Hon rör sig lätt och smidigt, nästan som en tonåring. Nynnar för sig själv. Hon ställer ner hinken och skuggar ögonen med handen för den sjunkande eftermiddagssolen. Ser sig omkring. Konstigt. Vid det här laget borde hon skymta vattnet genom granskogen. – Får väl gå en bit till.

Hon trampar vidare en bra stund. Ivrig att komma hem till kaffekoppen i stugvärmen. Den här dagen hade hon inte tagit med sig någon matsäck. Skulle inte vara borta så länge. Men blåbären hade varit så stora och fina, bättre längre in i skogen där fuktigheten hölls kvar av trädens skugga. Hon kunde inte låta bli att plocka hinken full. Gladde sig åt den goda saften hon skulle göra.

Stigen börjar smalna av. Det ska den ju inte göra? Och var är stenen? Hon börjar bli trött i benen. I magtrakten börjar en otäck känsla komma krypande. Har hon gått åt fel håll, bort från vägen? Tänk om hon inte hittar hem? Tankarna far.

Hungrig är hon också. Trevar i fickorna efter något ätbart. Där känner hon något hårt, drar upp en telefon. Ja visst ja – hon kan ju ringa sonen! Men vad har han för nummer? Det borde hon ju kunna. Ringer det nästan varje dag. Nu i förvirringen är det helt borta ur minnet. Provar på måfå att trycka på knapparna. Hamnar hos någon som säger att hon kan lämna ett meddelande. – Jag hittar inte hem, säger hon ynkligt. Rösten i telefonen bara mal på.

Nu måste hon sätta sig en stund. Hittar en murken trädstam att vila sig på. Oron har gjort benen skakiga och orken börjar tryta.

Hon kan inte hålla tillbaka tårarna.

lördag 27 februari 2010

Tufft

Utmaning nr 58 / 2010 i skrivpuff

Idag skulle min mamma ha fyllt 100 år - om hon fått leva.

Hon föddes som nummer fyra i en syskonskara på sju. Den andra dottern i en företagarfamilj. Far var möbelhandlare, mor sömmerska - sydde bl a madrasser.till firman.

Mamma utbildade sig till körsnär och modist. Sydde pälsar och hattar - förutom kläder. Hon var också tapetserare. Kunde konsten att klä om möbler. Och så var hon en hejare på att laga mat. Kunde förvandla de mest simpla rätter till festmåltider.

När hon var liten tillbringade hon flera somrar hos en moster ute på landet, där de tog emot tyska krigsbarn. Under en sommar lärde hon sig tyska flytande, vilket satt i livet ut även om hon inte hade möjlighet att praktisera språket särskilt ofta. Engelska lärde hon sig per korrespondenskurs. Uppsatsskrivning på svenska var ett favoritämne i skolan förutom matematik.

Hon älskade att dansa också. Var ofta ute på dåtidens populära ställen. En av otaliga danspartners var Sigge Fürst – känd radioprofil.

Mamma personifierade verkligen begreppet tusenkonstnär!

Åh vad jag älskade att höra henne berätta om allt hon upplevt när hon var ung. Utbildningstiden, första jobbet, inköpsresor med fantastiska middagar…

Mamma hade ett otroligt tålamod. Minns när jag skulle sy kläder till mina dockor och ropade på assistans - just när hon var mitt uppe i ett beställningsjobb åt någon bybo. Mössor till hembygdsdräkterna var en specialitet. Aldrig något snäsande eller något tecken på irritation. Pedagogiskt lotsade hon mig genom de svåra momenten.

Det jag beundrar allra mest hos mamma är ändå att hon födde mig - beslutade sig för att som ensamförälder behålla mig. I början av femtiotalet var detta helt klart väldigt tufft. Det var inte comme il faut att vara ensam mor på den tiden. Inte rumsrent. Ofta skickades blivande mödrar bort och födde barnet i hemlighet. Adopterade bort avkomman direkt och allt höljdes i dimridåer.

Jag hade turen att få den bästa mor någon kan önska sig.

onsdag 24 februari 2010

Att öppna

Utmaning nr 55 / 2010 i skrivpuff

Eva sitter djupt försjunken i tankar på en pall på vinden bredvid den öppna träkistan. Blicken är långt borta. I händerna håller hon en liten ljusblå, handstickad kofta med vackert utsirade knappar ton i ton. Hon minns det som det var igår. Kanske hade hon varit sex eller sju år gammal. Det var dagarna före julafton. Huset luktade gott av pepparkaksbak och nykokta syltor. Mamma hade alltid varit väldigt noga med att allt på julbordet skulle vara hemlagat.
- ”Då visste man vad man fick i sig.” Köpte en halv gris och styckade själv för att få bitarna som hon ville ha dem.

Det handlade inte bara om mat. Julklapparna skulle också vara hemgjorda. Mamma var en tusenkonstnär. Kunde tillverka de mest underbara skapelser av en tygbit eller några garnnystan. Nätterna innan jul gick symaskin och stickor alltid varma. Familjen skulle inte få se något alster i förväg.

Den här kvällen hade hon haft svårt att somna. Mamma hade läst ett par kapitel i en bok. Hon läste så bra. Gjorde orden så levande. Efter godnattkramen hade hon gått ner och satt sig i stora öronlappsfåtöljen, tagit fram stickningen och njutit av tystnaden.

Efter en stunds vridande och vändande i sängen bestämde sig Eva för att gå ner till köket och hämta ett glas vatten. Mamma skyndade sig att gömma det hon hade för händer när hon hörde stegen, men Eva hade sett något skymta. Det såg ut som en tröja - i hennes älsklingsfärg ljusblått.

Undrade vem som skulle få den……

tisdag 23 februari 2010

Att veta

Utmaning nr 54 / 2010 i Skrivpuff

Jonas och Anita hade känt det på sig en tid. De hade haft sina aningar av att något inte stod rätt till, men hur de än hade försökt få sin dotter att berätta så lyckades de inte. Allt var så bra.

Frida hade alltid varit skötsam. Hade bra betyg i skolan och uppträdde precis som hennes föräldrar önskade att hon skulle. Hon var ingen som testade gränser eller hittade på saker hon ínte fick, som en del av kompisarna gjorde.

Hon hade flyttat hemifrån redan första året på gymnasiet, då hon valt hästlinjen på annan ort. Delade lägenhet med två klasskompisar inte långt från skolan. Allt fungerade som det skulle enligt Frida. Skolan motsvarade förväntningarna och lärarna var bra. Klassen fungerade fint tillsammans. Och så fick hon hålla på med det bästa hon visste – hästar.

Oftast stannade Frida kvar i lägenheten under helgerna. Då kunde hon få extra tid med hästarna i stallet. Hon trivdes med att vara ensam också. Att få rå sig själv. Sade hon.

Föräldrarna började bli fundersamma. Tidigare hade Frida avskytt att bli lämnad ensam. Hon skulle alltid ha någon med sig. Vågade inte ens gå ut i förrådet därhemma själv när det var mörkt.

Den här helgen skulle Frida som vanligt stanna i lägenheten. Bara koppla av. Inget planerat. Föräldrarna kom överens om att fara och överraska henne. Bjuda på lördagmiddag på restaurang.

Det lyste svagt i Fridas lägenhet. De parkerade bilen utanför huset och gick de två trapporna upp. Ringde på dörrklockan. Väntade. Lång tystnad. Inga steg hördes. Ringde igen. Då hördes svaga dunsar. En dörr som stängdes. Så rasslade det till i låset och dörren gled upp några centimeter. Blottade en varelse med stora, frånvarande ögon. Pupillerna som tefat. Håret på ända och ett ansikte som inte sett tvättvatten på flera dagar. En sötaktig lukt letade sig ut genom dörrspringan.

De hade sett nog.

En vetskap de hade velat vara utan.

måndag 22 februari 2010

Trolla

Utmaning nr 53 / 2010 i skrivpuff

- När jag blir stor ska jag bli trollkarl, säger Pernilla. Hon sitter uppflugen som en kråka på bänken mellan sandlådan och klätterställnngen. Stödjer fundersamt hakan i händerna.

- Du kan väl inte bli trollkarl heller - du är ju tjej! Det är bara karlar som kan trolla! Jonte har könsrollerna klart för sig.

- Joodå, jag kan visst. Jag ska bli en så´n som Robin Hood. Han som tog från de rika och gav till de fattiga. Men jag ska trolla istället för att använda svärd och så´nt.

Du vet Hanna och Nils som bor nere vid stora vägen? Deras mamma har jättelite pengar. Hon har bara jobb ibland. Dom får inte alltid mat så dom blir mätta. Igår skulle vi fara på utflykt med klassen och ha med oss mackor och choklad hemifrån. Då kom inte Hanna för det fanns inga mackor hemma hos henne.

En gång när det var vinter så kom hon inte när vi skulle åka skidor. Vi trodde hon var sjuk, men det var hon inte. Dom har inga skidor och inga pengar att köpa några för heller. Och dåligt med kläder har dom också. När det är kallt kan dom inte vara ute.

- Jag känner en kille som går i trean, faller Jonte in. Han heter Lasse. Hans pappa och mamma är jätterika! Deras hus är stort som kungens slott. Dom har tre bilar fast dom bara är två vuxna. Och så har dom en swimmingpool inne. Jag fick bada där en gång. Du skulle ha sett så coolt det var!!

Varje vinter far dom på skidsemester till Alperna och på sommaren åker dom till Medelhavet och badar. Fast dom har ett så fint hus själva med egen pool och bor nära fjällen. Det är väl konstigt?

- Om jag kunde trolla, säger Pernilla, skulle jag göra så att Hannas och Nils mamma fick ett jobb där hon tjänade mycket pengar. Då skulle dom inte behöva vara hungriga mer. Garderoberna skulle vara fulla med varma kläder. Och så skulle dom förstås ha skidor och skridskor som alla andra barn.

Varför är det så orättvist? En del har allt och andra har nästan inget

söndag 21 februari 2010

Portad

Utmaning nr 52 / 2010 i skrivpuff

- Portad! Icke önskvärd! Du får inte komma och leka på min gård mera! Fattar du??

Ingela skrek ut genom brevinkaset så att det ekade i trapphuset. Hon hörde hur Johan stökade på därute.med sina pinaler som hon kastat ut efter honom innan hon smällde igen dörren bakom honom. För alltid.

Aldrig mer skulle han få invadera hennes hem. För det var just det han gjort: Invaderat. När det passade honom. Tog det för självklart att han var välkommen. Kom med sina stora väskor och bara tog för sig. Inte bara av lägenheten utan också av henne.


Tänk att det skulle ta så lång tid innan hon kom till sans. Förstå att det aldrig skulle bli annorlunda. Han skulle aldrig ha ro att stanna mer än några månader åt gången. Medan han hade inspiration att skriva på sina romaner. Och inspiration att underhålla och bli underhållen av henne. Sedan skulle han dra vidare till nästa ställe. Och nästa.

Det fanns visst många att välja på hade hon fått höra. Nu hade hon äntligen vaknat. Förstått att meningen med hennes liv inte kunde vara att vänta. Nu fick det vara nog.

Den onda cirkeln var bruten. Äntligen fri!

lördag 20 februari 2010

Anmäla

Utmaning nr 51 / 2010 i Skrivpuff

Vintern har övergått till vårvinter, den femte årstiden som bara finns här uppe i norr. Den tid på året då snön fortfarande ligger vit och djup, men dagarna är härligt varma. Ofta strålande sol mot en knallblå himmel, så som turistbroschyrerna vill få oss att tro att det alltid ser ut.

Skoterpulkan är packad med spade, renskinn, isborr, fiskedon och muurikka. I matlådan ligger dagens lunch förberedd.

Längtar efter att få ligga på rygg på ett renskinn ute på någon av fjällsjöarna och då och då halvslött rycka i pimpelspöt för att förhoppningsvis lura upp ett par färggranna öringar till middag. Lyssna på tystnaden. Och knäppandet från renarnas klövar när de strövar över vidderna i sitt sökande efter föda. Någon gång emellanåt en ripas förnöjda tjattrande i fjällbjörkskogen.

När det är lunchdags brukar det alltid finnas någon som anmäler sig frivilligt för att göra upp eld under muurikkan, lockad av stundande festmåltid.


torsdag 18 februari 2010

Inlåst

Utmaning nr 49 / 2010 i Skrivpuff

- Jag hade ju inget av värde framme! Allt sådant var inlåst i kassaskåpet!

Hon bodde i en vindsvåning tre trappor upp i ett gråvitt trähus på höjden norr om staden. Snickarglädje längs vindskivor och fönster. Ingen hiss, men det omaket hade hon valt att stå ut med i utbyte mor den fantastiskt vackra lägenheten. Rymlig med sin öppna planlösning. Ljus tack vare de tre takfönstren i söderläge som släppte in maximalt med ljus till det stora vardagsrummet där hon vistades mest. Favoritfåtöljen med läslampan hade hon placerad vid täljstenskaminen från Handöl, hemtrakterna.

Från fåtöljen hade hon också utsikt över staden genom den breda dörren som ledde ut till takterassen. Den var stor som ett loggolv. Därute i en hängmatta brukade hon tillbringa de ljumma sommarkvällarna, gärna lyssnade på en ljudbok. Grillen använde hon ofta. Bara kråkorna blev störda av oset. En god köttbit eller en laxkotlett med grönsaker á la Kajsa Varg och en kryddig sås snodde hon gärna ihop efter en stressig dag på jobbet. En lisa för själen var det att slå sig ner med måltiden därute och betrakta staden lite från ovan.

Sovrummet hade en stor walk-in-closet, en dröm hon länge haft att få äga. Kläderna överskådligt hängda i prydliga rader, sorterade efter färgtoner. Skorna på hyllor under, lätt att hitta rätt vid sömniga morgnarnas klädval. En spegel som gick att vinkla så hon såg hur kläderna satt från alla håll.

Köket var nyrenoverat när hon flyttade in för tre år sedan. Hade hon fått välja själv så skulle det ha sett ut precis likadant. Klinkersgolv med skön värme. Det senare till glädje även för elleverantören. Arbetsbänkar i granit. Långa sådana med gott om plats för mat och bak – en favoritsysselsättning. Släta skåpluckor och lådor i ljust trä. Diskmaskin i arbetshöjd liksom ugnen. Spisen inbyggd i en stor köksö, som inbjöd till härliga matlagningskvällar med kompisgänget. Vinkyl med gott om plats att lagra favoritvinerna.

Hyresgästen före Ingela hade förutseende nog byggt in ett kassaskåp, väl dolt i ett prång mellan kök och badrum. Där placerade hon sina smycken, arvegods från farmor, minidatorn och annat stöldbegärligt gods när hon reste bort.

Som nu när hon följt med ett par väninnor på Spa-resa till Budapest över en långhelg. När hon kom hem, trött men nöjd och glad låste upp lägenhetsdörren möttes hon av en syn hon hade hoppats aldrig behöva uppleva…………..

onsdag 17 februari 2010

Tunnel, akut, poäng

Utmaning nr 48 / 2010 i Skrivpuff
En text som ska innehålla orden i rubriken

- Ni får högre poäng om ni cyklar vägen genom tunneln och sedan förbi kvarnen! Den vägen är något längre än stora vägen.

Lisa lade på luren. Hon hoppades så att laget skulle vinna friskvårdsutmaningen på jobbet. Det var inte många poäng som behövdes nu, så skulle trion ha en chans att knäcka ettorna strax innan mållinjen.

Kaj och Barbro hade drabbats av akut tävlingsnervsinflammation och tagit sig en ledig eftermiddag. Picknickkorgen hade de packat med salami- och briefyllda baguetter, nybryggt kaffe och en bit nybakad citronkaka. Det skulle bli en bra energikick efter någon mils trampande.

Solen gassade fortfarande skönt i nacken under hjälmarna. De närmade sig trevägskorsningen där de skulle svänga vänster mot Ljusvattnet. Sedan hade de en flera kilometer lång, bred raksträcka framför sig. Den hade byggts för att användas som landningsbana i krigstider. Nu var den bara tråkig. Särskilt om man skulle avverka sträckan per cykel. Den kändes oändlig.

Just när de passerat korsningen rasslade det till i lövslyskärmen i diket och en älgko med kalv kom rusande som i panik över vägen. De hann precis väja undan för att undvika kollision.

Efter att de cyklat ytterligare några meter så brakade det till igen bortifrån diket. Något stort, brunt och lurvigt kom farande, samma väg som älgarna nyss.

Häpna över vad de nyss fått uppleva tittade Kaj och Barbro på varandra.

Det var den tråkiga raksträckan…..

tisdag 16 februari 2010

Strosa

Utmaning nr 47 / 2010 i Skrivpuff

Jag andas in den höga, klara höstluften. Drar djupa andetag och bara njuter.

- Var det så här det var? Hade glömt hur ren, syremättad, avgasfri luft känns. Det var så länge sedan jag var hemma.

Hemma ja. Det känns faktiskt som hemma fortfarande, trots att det var så många år sedan jag flyttade härifrån. Minst trettiofem.

Jag strosar i sakta mak längs byvägen. Den är sig lik från förr. Kanske lite smalare möjligen. Invaderad av kvickrot och rölleka som trängt sig in från båda dikeskanterna.

Karl-Jonsas gård står där lika omålad som förr. Ser obebodd ut. Nästan spöklik. Tänk, där sjöd det av liv en gång. De var nio syskon vad jag minns. Mamman dog strax efter att yngsta barnet hade fötts. Det kom en moster och hjälpte till med barnaskaran. Det var inget karlgöra att ta hand om barn på den tiden.

Klätterträdet bredvid skolan har fallit för tidens tand. Ligger där på marken nu, murket och halvt täckt med mossa. Tänk så många raster jag tillbringat uppflugen på en gren i det trädet! Jag och Laila brukade sitta på varsin gren och småretas med Julia, som inte vågade klättra upp.

Blåsippsbacken ovanför Svegården ligger i gassande eftermiddagssol. Jag följer den välbekanta stigen upp till bäcken. Jodå, där är runda stenen jag brukade sitta på och fundera. Slår mig ner och spanar efter blåsippsblad. Undrar om det är någon som plockar de skira vårblommorna numera?

De kanske har försvunnit för länge sedan…..

måndag 15 februari 2010

Glamour

Utmaning nr 46 / 2010 i Skrivpuff

Sonja lutar sig tillbaka i favoritfåtöljen framför det låga fönstret. Lägger ifrån sig korsord och glasögon på det lilla runda rokokobordet. Eftermiddagssolens varma strålar letar sig in mellan dracena och fikus. Katten ligger lojt utsträckt på rygg på golvet, just där strålarna värmer som mest. Det ser ut som om han ler.

Ler gör Sonja i alla fall för sig själv. Hon funderar över sitt långa liv. På allt hon fått förmånen att uppleva genom åren.

De lyckliga somrarna med mamma, pappa och syskonen i det gula huset vid sjön. Vad hon kunde minnas hade det aldrig regnat, bara varit perfekt badväder. Syskonskaran tillbringade dagarna i eller på vattnet. Många middagar fiskades upp från roddbåten. Två rodde och de andra höll i drag eller metspö. Smaken från en nyfångad, ugnsstekt gädda med pepparrotssås på mammas vis glömmer hon aldrig.

Skoltiden sedan. En kämpig men också härlig tid. De var ett stort gäng från klassen som höll ihop även på fritiden. Hjälpte varandra med läxorna och höll sedan till hos någon av kamraterna och spelade grammofon, sjöng och dansade. Sonja minns fortfarande texterna till de melodier som spelades mest. Kortspel var också populärt. Särskilt kamratwhist. Mobbing var något de inte ens hade hört talas om.

Första veckan på universitetet träffades hon och Hans. Han var året äldre och bodde i samma korridor. En hejare på matlagning. Han kunde trolla fram de mest delikata rätter av det som råkade finnas i kylskåpet. Och så hade han så snälla ögon….

De hade haft ett underbart liv tillsammans. Rest mycket innan de fick de båda döttrarna och upplevt världens alla hörn. De bodde också några år i Languedoc på franska rivieran. Lyckliga år.

Flickorna hade klarat sig bra i livet. Hade intressanta jobb båda två och hade bildat familj. Bättre svärsöner kunde hon inte få. Som om hon valt dem själv… Tre ljuvliga barnbarn hade hon och ett fjärde på väg. Livets efterrätt.

Den stora sorgen var att Hans inte längre fanns vid hennes sida. Han fick en stroke under en fjällsemester för ett par år sedan och återhämtade sig aldrig. Låg som ett paket några hemska månader innan han fick somna in. Det hade varit hans mardröm att bli liggande hjälplös, helt beroende av andra.

Livet hade ändå varit vänligt mot henne. Inget glamoröst eller särskilt lyxigt sådant, men rikt på kärlek och upplevelser.

Sonja böjer sig ner och stryker katten över magen. Genast sträcker den på sig och börjar spinna.

lördag 13 februari 2010

Rasande

Utmaning nr 44 / 2010 i Skrivpuff.

Sune och Pelle satt tätt ihop på sittbrädan i den lilla träbåten. De höll hårt fast i varandra med den ena handen. Med den andra höll de ett krampaktigt tag om de tomma årtullarna. Årorna hade de förlorat på ett tidigt stadium. De hade fastnat i dyn när de försökte staka sig över en grund del av viken innan havet blivit så upprört.

Pojkarna försökte parera vågorna som vällde in från det öppna havet, piskade av den rasande vinden. De satt som på en vildhäst, som försökte komma loss ur ryttarens våld. Det krängde och gungade, skakade och vaggade. Många gånger var det nära att någon av dem tappade greppet av rörelserna. Då fick den andre som en extra styrka någonstans ifrån och tog ett extra hårt grepp om kamraten.

Det fräste och frasade när båten nåddes av våg efter våg, där den låg som om ett hjälplöst kolli. Sune försökte räkna antalet vågor. Han hade hört att var sjunde skulle vara högre än de andra. Det verkade stämma.

- Pass på, nu kommer sjuan! skrek han för full hals. De båda pojkkropparna spände sig till det yttersta för att möta den ökande faran. Så mycket hade pojkarna lärt sig om sjövett att de skulle hålla fast sig i båten.

Ibland kunde de skymta land genom vattenkaskaderna långt borta i vindriktningen, när båten befann sig på en vågtopp.

Frågan var hur länge de skulle orka.

fredag 12 februari 2010

Stryka medhårs

Utmaning nr 43 / 2010 i Skrivpuff

Tuva går och längtar efter sol och värme. Hon har fått nog av vinter nu. Det har snöat i flera veckor, mer eller mindre varje dag. Kvicksilvret ligger istadigt under minus-tjugostrecket. Det är långkalsonger och dunjacka som gäller för den som ska vistas utomhus.

Bilen börjar knorra efter alla påfrestningar. Den ser mer ut som en igloo än ett fordon. Isen har lagt sig som pansarplåt runt fönstren och handtagen är så nedisade att hon endast med stor ansträngning får upp dörren. Vindrutetorkarna går inte att fälla ner mot rutan för all packis under fästena. Batteriet är på väg att ge upp efter alla kortkörningar i kylan.

Fjärrvärmeverket går för högtryck. Röken från de höga skorstenarna står som ulliga pelare rakt upp mot himlen, för tillfället ovanligt nog klarblå.

Visst - det är myggfritt. Man måste ju se något positivt i situationen också.

Nu går Tuva och grunnar på hur hon ska kunna få en månads ledighet så hon kan ta sig till sin älskade paradisö där solen alltid skiner. Det är högtryck på jobbet den här tiden på året. Redovisningar ska lämnas, planer ska skapas. Ny hemsida ska lanseras. Ledighet är inte given. Det gäller att stryka chefen medhårs.

Lösningen skulle kunna vara en kompromiss. Hon skulle kunna ta med sig sin laptop och jobba på distans med hemsidan. Publiceringsverktyget är webbaserat och Internet fungerar bra där borta. Ett par timmars jobb då och då vore helt acceptabelt.

Tuva hör redan kvittrandet från fåglarna i Casuarinaträden och ljudet av dyningarna som sveper in mot stranden ……..

torsdag 11 februari 2010

Muskler

Utmaning nr 42 / 2010 i Skrivpuff

- Gym kan man ju inte gå på i vår ålder! Dom ställena är ju till för de tjusiga tjugoåringarna som är där för att bygga muskler, visa upp sig och spana på likasinnade. Det vet man ju!

Margot hade sin åsikt klar.

Vi var en grupp 50 – plussare som satt och diskuterade hur vi skulle bli av med magar, hakor och gäddhäng. Så´nt man kan få på köpet med ökande klokskap och livserfarenhet.

- Nej Margot, där har du fel! Jag har tränat på Gym i mer än femton års tid nu. Jag går på spinningpass, tränar step och kör också egna styrkepass i gymmet. Vi är en härlig blandning av människor av båda könen där. Gamla som unga, smala och mindre smala. Inga Lanefeldttrikåer där inte. Du skulle se gänget som står och väntar på att porten ska öppnas klockan sju på morgonen!

- Vadå – är du tokig? Är du på gymmet den tiden på dygnet? Då sover jag min skönhetssömn! Margot himlar med ögonen.

- Ja, säger Selina, men när du vaknar och är vacker så har jag gjort av med en hel hög med kalorier och förebyggt en massa krämpor! Jag kan med gott samvete äta min semla till tisdagsfika´t.

onsdag 10 februari 2010

Vandel, adel, snabel och sabel...

Utmaning nr 41 / 2010 i Skrivpuff
Texten ska innehålla de fyra orden i rubriken.



Vi gick uppför trapporna i den gamla anrika mässbyggnaden. Gedigna trappor gjorda av sten, nötta av tusentals fötters tramp genom åren. Väggarna pryddes av vapen från gångna tider. Där fanns musköter, bajonetter, svärd och värjor i olika storlekar och grad av utsmyckning.

Vackrast var nog en sabel som tillhört regementets förste chef, Överste Carl von Crusenstolphe. Parerplåten i mässing var oerhört konstfullt utsirad. Klingan svagt böjd. Det som störde intrycket var ett centimeterdjupt hack i den annars så välslipade eggen. Det sägs att detta hack uppkommit i ett försök av någon kreativ individ att sabrera en flaska champagne en sen kväll.

Överstens far hade blivit adlad efter tadelfri vandel som kungens adjutant i flera år. Bland annat hade de varit i Thailand på statsbesök. Under en pampig elefantkortege i Chiang Mai var det nära att kungen hade blivit omkullknuffad av en nyfiken ung hane, som undersökte honom väl hårdhänt med sin snabel. Adjutanten uppmärksammade tilltaget och räddade elegant kungen från den närgångne elefantynglingen.