onsdag 13 mars 2013

90-årsdagen

Bordet var dukat med bästa finporslinet. De tunna kopparna som det var så gott att dricka kaffe ur. Spetsduken skylde hjälpligt den skamfilade bordsytan. Det hade varit med ett tag det där bordet. Gottfrid, hennes älskade man, hade snickrat det i hemlighet och gett henne som 20-årspresent. Det var många år sedan nu. Men minnet av honom, där han kom släpande på bordet - väl inslaget i brunt omslagspapper, var starkt. 

Hon hade beställt smörgåstårta från Wedemarks konditori. Hennes favorit med skaldjur. 12 bitar. Det skulle räcka långt. Det skulle nog inte komma så många gäster. Dottern Gerda då förstås. Och hennes odåga till karl kanske skulle behaga komma när det vankades gratis matnyttigt. Annars var det inte ofta han masade sig upp ur TV-soffan. Deras båda söner befann sig ute i världen någonstans och jobbade. Den ene på ett IT-företag och den andre inom kraftverksbranchen. Numera orkade hon inte hålla reda på exakt var de höll hos. De flyttade runt rätt ofta. Hon hade fått vykort från dem båda i alla fall. 

 Ett av hennes tre barnbarnsbarn befann sig på hemmaplan. En förtjusande ung dam hade hon blivit den där Elsa. Pigg och glad. Hade alltid ett leende på läpparna. Och vänliga ord. Ingen surmulen tonåring det där inte. Hon såg alltid fram emot Elsas besök. De hade så mycket att avhandla tillsammans. Kunde sitta i timmar. Och bli hesa som korpar efteråt av allt prat.

De flesta av hennes bekanta befann sig sedan länge ett par meter under jordytan. Liksom Gottfrid. Åh vad hon saknar honom fortfarande, fast det är flera år sedan han lämnade henne. Hastigt gick det. Hon mindes exakt hur han satt på den där restaurangen vid havet. Bekvämt tillbakalutad med fötterna på den låga muren framför sig. Händerna runt nacken. Som stöd. Han njöt så av värmen och den vackra solnedgången. 

- Här vill jag stanna – länge, sade han. Sedan gick allt fort. Plötsligt fanns hennes älskade livskamrat inte mer. Han slapp lida i alla fall.....

Hon blinkade bort några envisa tårar. 

 Kanske skulle hennes kära arbetskamrat från Televerket komma. Om hon fick tag på färdtjänst. Märta hade svårt att ta sig fram på egen hand sedan den senaste höftfrakturen. Frågan var ju också om hon ens mindes väninnans födelsedag. Minnet hade börjat svika henne den senaste tiden. Kanske inte så konstigt. Åldern började ta ut sin rätt.

En som med säkerhet kommer att dyka upp är Frida, hennes bästa väninna sedan åren på yrkesskolan. De hade funnit varandra direkt och vänskapen hade hållit i sig trots att de bott långt ifrån varandra i flera år. Nu hade Frida flyttat hem igen sedan hon blev änka för andra gången. Väninnorna träffades nu minst en gång i veckan. Gick på restaurang och åt lunch ibland. Såg någon intressant film på dagbion. Lyssnade på lunchkonsert på torget.  

Nu ringde det på dörren. Pling pling pliiiiing. Hon kastade en blick i hallspegeln på väg till ytterdörren. Jodå – de vita lockarna var på plats. Den blå sidenblusen ordentligt knuten med en fin rosett i halsen. På med lite läppglans. Så var hon redo.

6 kommentarer:

Kalle Byx sa...

Du får fram stämningen.

Charlotte sa...

Bra stämning som KB säger. Sorg och glädje och en sammanfattning av livet. Fint.

B i r g i t t a sa...

Gillar också stämningen du fått fram. Hoppas hon får en fin dag :)

disco sa...

jättefint

Grå papegoja sa...

Fint porträtt.

Sara Malm sa...

Jättefin text! Vackert och sorgligt på samma gång!