torsdag 30 september 2010

Utrymning

Utmaning nr 266/2010 i Skrivpuff

Signalen i trapphuset skrällde olycksbådande. Skar i hennes öron. Stentrapporna i det 10 våningar höga huset fungerade som en gigantisk resonanslåda. Inte undra på att det lät hiskligt.

- Åh, inte nu igen! Jag har inte tid att öva utrymning just nu, mitt i en stor fakturakörning. Så illa vald tid! Nåja, jag får väl sälla mig till lämmeltåget nerför trappan i alla fall…

Ingrid stängde motvilligt av sin dator och reste sig från sin sittriktiga kontorsstol. Låste upp sitt plåtskåp och tog fram kappa och handväska. Vis av tidigare erfarenheter bytte hon inneskor mot varma utekängor. Det kunde ta sin tid innan det blev tillåtet att gå in i värmen igen. Hon kände efter att nycklarna fanns på plats i fickan.

När hon öppnade dörren ut till korridoren fick hon en föraning av att det var mer än övning denna gång. En lukt av rök, om än svag, stack henne i näsan. Och var fanns alla kollegor? Inte en människa varken syntes eller hördes. Visst, hon hade stängt om sig för att få vara ifred med sitt sifferarbete, men hon borde ju ha reagerat om det varit spring i korridoren? Och den där utrymningsplanen de hade gått igenom på förra personalmötet med alla kom-ihåg listade – ”Se till att alla tar sig ut till uppsamlingsplatsen…” De visste ju att hon var uppslukad av sifferjobbet den här tiden varje månad. Icke kontaktbar.

Hon skyndade på stegen mot trapphuset. Hissarna var förbjudet område. Det var bara att använda spiraltrapporna. Hon befann sig på nionde våningen, så det var en bit ner till markplan och porten ut till gatan.

När hon öppnade entrédörren till våningsplanet och tog de första stegen neråt släcktes belysningen. Allt blev becksvart. Då kände hon värmen.

Detta var definitivt ingen övning……….

tisdag 28 september 2010

Tunneln

Skrivpuff 2010/264

Vi var fyra i vårt gäng. Kallade oss Hemliga Fyran. Vi träffades mest varje kväll efter att läxor och annat nödvändigt hemmajobb var avklarat.

En bit in i storskogen bakom byns postkontor fanns en gammal tall, som vi hade utnämnt till vårt högkvarter. De knotiga grenarna var stadiga att klättra på och kronan skyddade oss från regn och vind.

Uppe i trädet satt vi alla fyra på var sin gren och pratade om livet. Ventilerade dumma vuxna i allmänhet och föräldrar i synnerhet. Planerade vad vi skulle göra när vi gått ut skolan, vad vi skulle jobba med och inte minst vem vi skulle gifta oss med. Längtade efter att bli vuxna och – som vi trodde då - få göra som vi ville.

Ibland fick vi för oss att vi skulle hitta på något bus. Som att släcka lampan för tant Karin när hon satt och mjölkade i ladugården. Jag som var den snabbaste på att springa fick uppdraget att smyga in och vrida av lysknappen, medan de andra höll utkik utanför porten så att vi inte skulle bli ertappade. När det var svart i ladugården sprang vi för allt vad tygen höll över ängen, hoppade över diket och stannade inte förrän vi nådde tunneln som korna använde när dom skulle under stora vägen för att nå det hägrande skogsbetet på andra sidan.

I skymningen var det lätt att trampa fel. Vi snubblade ofta och föll handlöst i backen. Fort upp igen. Jordiga och andfådda stog vi och tryckte mot tunnelväggen, hysteriskt fnittrande över vårt lyckade hyss.

Att Karin och hennes man stått och tittat efter Hemliga Fyrans flykt över ängen och småskrattat över tilltaget – det hade vi ingen aning om…..