Utmaning nr 59 / 2010 i Skrivpuff
- Hur var det nu hon skulle gå – förbi den stora stenen och sedan stigen som går till vänster. Eller var det till höger? Följa den välbekanta stigen som slingrar sig genom hygget och vidare ner till stora vägen. Där skulle hon se den älskade stugan nere vid sjön. Men var är den stora stenen hon brukar vila sig på?
Trots att blåbärshinken är fylld till bredden med stora, saftiga bär är den lätt att bära för henne. Hon rör sig lätt och smidigt, nästan som en tonåring. Nynnar för sig själv. Hon ställer ner hinken och skuggar ögonen med handen för den sjunkande eftermiddagssolen. Ser sig omkring. Konstigt. Vid det här laget borde hon skymta vattnet genom granskogen. – Får väl gå en bit till.
Hon trampar vidare en bra stund. Ivrig att komma hem till kaffekoppen i stugvärmen. Den här dagen hade hon inte tagit med sig någon matsäck. Skulle inte vara borta så länge. Men blåbären hade varit så stora och fina, bättre längre in i skogen där fuktigheten hölls kvar av trädens skugga. Hon kunde inte låta bli att plocka hinken full. Gladde sig åt den goda saften hon skulle göra.
Stigen börjar smalna av. Det ska den ju inte göra? Och var är stenen? Hon börjar bli trött i benen. I magtrakten börjar en otäck känsla komma krypande. Har hon gått åt fel håll, bort från vägen? Tänk om hon inte hittar hem? Tankarna far.
Hungrig är hon också. Trevar i fickorna efter något ätbart. Där känner hon något hårt, drar upp en telefon. Ja visst ja – hon kan ju ringa sonen! Men vad har han för nummer? Det borde hon ju kunna. Ringer det nästan varje dag. Nu i förvirringen är det helt borta ur minnet. Provar på måfå att trycka på knapparna. Hamnar hos någon som säger att hon kan lämna ett meddelande. – Jag hittar inte hem, säger hon ynkligt. Rösten i telefonen bara mal på.
Nu måste hon sätta sig en stund. Hittar en murken trädstam att vila sig på. Oron har gjort benen skakiga och orken börjar tryta.
Hon kan inte hålla tillbaka tårarna.
söndag 28 februari 2010
lördag 27 februari 2010
Tufft
Utmaning nr 58 / 2010 i skrivpuff
Idag skulle min mamma ha fyllt 100 år - om hon fått leva.
Hon föddes som nummer fyra i en syskonskara på sju. Den andra dottern i en företagarfamilj. Far var möbelhandlare, mor sömmerska - sydde bl a madrasser.till firman.
Mamma utbildade sig till körsnär och modist. Sydde pälsar och hattar - förutom kläder. Hon var också tapetserare. Kunde konsten att klä om möbler. Och så var hon en hejare på att laga mat. Kunde förvandla de mest simpla rätter till festmåltider.
När hon var liten tillbringade hon flera somrar hos en moster ute på landet, där de tog emot tyska krigsbarn. Under en sommar lärde hon sig tyska flytande, vilket satt i livet ut även om hon inte hade möjlighet att praktisera språket särskilt ofta. Engelska lärde hon sig per korrespondenskurs. Uppsatsskrivning på svenska var ett favoritämne i skolan förutom matematik.
Hon älskade att dansa också. Var ofta ute på dåtidens populära ställen. En av otaliga danspartners var Sigge Fürst – känd radioprofil.
Mamma personifierade verkligen begreppet tusenkonstnär!
Åh vad jag älskade att höra henne berätta om allt hon upplevt när hon var ung. Utbildningstiden, första jobbet, inköpsresor med fantastiska middagar…
Mamma hade ett otroligt tålamod. Minns när jag skulle sy kläder till mina dockor och ropade på assistans - just när hon var mitt uppe i ett beställningsjobb åt någon bybo. Mössor till hembygdsdräkterna var en specialitet. Aldrig något snäsande eller något tecken på irritation. Pedagogiskt lotsade hon mig genom de svåra momenten.
Det jag beundrar allra mest hos mamma är ändå att hon födde mig - beslutade sig för att som ensamförälder behålla mig. I början av femtiotalet var detta helt klart väldigt tufft. Det var inte comme il faut att vara ensam mor på den tiden. Inte rumsrent. Ofta skickades blivande mödrar bort och födde barnet i hemlighet. Adopterade bort avkomman direkt och allt höljdes i dimridåer.
Jag hade turen att få den bästa mor någon kan önska sig.
Idag skulle min mamma ha fyllt 100 år - om hon fått leva.
Hon föddes som nummer fyra i en syskonskara på sju. Den andra dottern i en företagarfamilj. Far var möbelhandlare, mor sömmerska - sydde bl a madrasser.till firman.
Mamma utbildade sig till körsnär och modist. Sydde pälsar och hattar - förutom kläder. Hon var också tapetserare. Kunde konsten att klä om möbler. Och så var hon en hejare på att laga mat. Kunde förvandla de mest simpla rätter till festmåltider.
När hon var liten tillbringade hon flera somrar hos en moster ute på landet, där de tog emot tyska krigsbarn. Under en sommar lärde hon sig tyska flytande, vilket satt i livet ut även om hon inte hade möjlighet att praktisera språket särskilt ofta. Engelska lärde hon sig per korrespondenskurs. Uppsatsskrivning på svenska var ett favoritämne i skolan förutom matematik.
Hon älskade att dansa också. Var ofta ute på dåtidens populära ställen. En av otaliga danspartners var Sigge Fürst – känd radioprofil.
Mamma personifierade verkligen begreppet tusenkonstnär!
Åh vad jag älskade att höra henne berätta om allt hon upplevt när hon var ung. Utbildningstiden, första jobbet, inköpsresor med fantastiska middagar…
Mamma hade ett otroligt tålamod. Minns när jag skulle sy kläder till mina dockor och ropade på assistans - just när hon var mitt uppe i ett beställningsjobb åt någon bybo. Mössor till hembygdsdräkterna var en specialitet. Aldrig något snäsande eller något tecken på irritation. Pedagogiskt lotsade hon mig genom de svåra momenten.
Det jag beundrar allra mest hos mamma är ändå att hon födde mig - beslutade sig för att som ensamförälder behålla mig. I början av femtiotalet var detta helt klart väldigt tufft. Det var inte comme il faut att vara ensam mor på den tiden. Inte rumsrent. Ofta skickades blivande mödrar bort och födde barnet i hemlighet. Adopterade bort avkomman direkt och allt höljdes i dimridåer.
Jag hade turen att få den bästa mor någon kan önska sig.
onsdag 24 februari 2010
Att öppna
Utmaning nr 55 / 2010 i skrivpuff
Eva sitter djupt försjunken i tankar på en pall på vinden bredvid den öppna träkistan. Blicken är långt borta. I händerna håller hon en liten ljusblå, handstickad kofta med vackert utsirade knappar ton i ton.
Hon minns det som det var igår. Kanske hade hon varit sex eller sju år gammal. Det var dagarna före julafton. Huset luktade gott av pepparkaksbak och nykokta syltor. Mamma hade alltid varit väldigt noga med att allt på julbordet skulle vara hemlagat.
- ”Då visste man vad man fick i sig.” Köpte en halv gris och styckade själv för att få bitarna som hon ville ha dem.
Det handlade inte bara om mat. Julklapparna skulle också vara hemgjorda. Mamma var en tusenkonstnär. Kunde tillverka de mest underbara skapelser av en tygbit eller några garnnystan. Nätterna innan jul gick symaskin och stickor alltid varma. Familjen skulle inte få se något alster i förväg.
Den här kvällen hade hon haft svårt att somna. Mamma hade läst ett par kapitel i en bok. Hon läste så bra. Gjorde orden så levande. Efter godnattkramen hade hon gått ner och satt sig i stora öronlappsfåtöljen, tagit fram stickningen och njutit av tystnaden.
Efter en stunds vridande och vändande i sängen bestämde sig Eva för att gå ner till köket och hämta ett glas vatten. Mamma skyndade sig att gömma det hon hade för händer när hon hörde stegen, men Eva hade sett något skymta. Det såg ut som en tröja - i hennes älsklingsfärg ljusblått.
Undrade vem som skulle få den……
Eva sitter djupt försjunken i tankar på en pall på vinden bredvid den öppna träkistan. Blicken är långt borta. I händerna håller hon en liten ljusblå, handstickad kofta med vackert utsirade knappar ton i ton.
Hon minns det som det var igår. Kanske hade hon varit sex eller sju år gammal. Det var dagarna före julafton. Huset luktade gott av pepparkaksbak och nykokta syltor. Mamma hade alltid varit väldigt noga med att allt på julbordet skulle vara hemlagat.- ”Då visste man vad man fick i sig.” Köpte en halv gris och styckade själv för att få bitarna som hon ville ha dem.
Det handlade inte bara om mat. Julklapparna skulle också vara hemgjorda. Mamma var en tusenkonstnär. Kunde tillverka de mest underbara skapelser av en tygbit eller några garnnystan. Nätterna innan jul gick symaskin och stickor alltid varma. Familjen skulle inte få se något alster i förväg.
Den här kvällen hade hon haft svårt att somna. Mamma hade läst ett par kapitel i en bok. Hon läste så bra. Gjorde orden så levande. Efter godnattkramen hade hon gått ner och satt sig i stora öronlappsfåtöljen, tagit fram stickningen och njutit av tystnaden.
Efter en stunds vridande och vändande i sängen bestämde sig Eva för att gå ner till köket och hämta ett glas vatten. Mamma skyndade sig att gömma det hon hade för händer när hon hörde stegen, men Eva hade sett något skymta. Det såg ut som en tröja - i hennes älsklingsfärg ljusblått.
Undrade vem som skulle få den……
tisdag 23 februari 2010
Att veta
Utmaning nr 54 / 2010 i Skrivpuff
Jonas och Anita hade känt det på sig en tid. De hade haft sina aningar av att något inte stod rätt till, men hur de än hade försökt få sin dotter att berätta så lyckades de inte. Allt var så bra.
Frida hade alltid varit skötsam. Hade bra betyg i skolan och uppträdde precis som hennes föräldrar önskade att hon skulle. Hon var ingen som testade gränser eller hittade på saker hon ínte fick, som en del av kompisarna gjorde.
Hon hade flyttat hemifrån redan första året på gymnasiet, då hon valt hästlinjen på annan ort. Delade lägenhet med två klasskompisar inte långt från skolan. Allt fungerade som det skulle enligt Frida. Skolan motsvarade förväntningarna och lärarna var bra. Klassen fungerade fint tillsammans. Och så fick hon hålla på med det bästa hon visste – hästar.
Oftast stannade Frida kvar i lägenheten under helgerna. Då kunde hon få extra tid med hästarna i stallet. Hon trivdes med att vara ensam också. Att få rå sig själv. Sade hon.
Föräldrarna började bli fundersamma. Tidigare hade Frida avskytt att bli lämnad ensam. Hon skulle alltid ha någon med sig. Vågade inte ens gå ut i förrådet därhemma själv när det var mörkt.
Den här helgen skulle Frida som vanligt stanna i lägenheten. Bara koppla av. Inget planerat. Föräldrarna kom överens om att fara och överraska henne. Bjuda på lördagmiddag på restaurang.
Det lyste svagt i Fridas lägenhet. De parkerade bilen utanför huset och gick de två trapporna upp. Ringde på dörrklockan. Väntade. Lång tystnad. Inga steg hördes. Ringde igen. Då hördes svaga dunsar. En dörr som stängdes. Så rasslade det till i låset och dörren gled upp några centimeter. Blottade en varelse med stora, frånvarande ögon. Pupillerna som tefat. Håret på ända och ett ansikte som inte sett tvättvatten på flera dagar. En sötaktig lukt letade sig ut genom dörrspringan.
De hade sett nog.
En vetskap de hade velat vara utan.
Jonas och Anita hade känt det på sig en tid. De hade haft sina aningar av att något inte stod rätt till, men hur de än hade försökt få sin dotter att berätta så lyckades de inte. Allt var så bra.
Frida hade alltid varit skötsam. Hade bra betyg i skolan och uppträdde precis som hennes föräldrar önskade att hon skulle. Hon var ingen som testade gränser eller hittade på saker hon ínte fick, som en del av kompisarna gjorde.
Hon hade flyttat hemifrån redan första året på gymnasiet, då hon valt hästlinjen på annan ort. Delade lägenhet med två klasskompisar inte långt från skolan. Allt fungerade som det skulle enligt Frida. Skolan motsvarade förväntningarna och lärarna var bra. Klassen fungerade fint tillsammans. Och så fick hon hålla på med det bästa hon visste – hästar.
Oftast stannade Frida kvar i lägenheten under helgerna. Då kunde hon få extra tid med hästarna i stallet. Hon trivdes med att vara ensam också. Att få rå sig själv. Sade hon.
Föräldrarna började bli fundersamma. Tidigare hade Frida avskytt att bli lämnad ensam. Hon skulle alltid ha någon med sig. Vågade inte ens gå ut i förrådet därhemma själv när det var mörkt.
Den här helgen skulle Frida som vanligt stanna i lägenheten. Bara koppla av. Inget planerat. Föräldrarna kom överens om att fara och överraska henne. Bjuda på lördagmiddag på restaurang.
Det lyste svagt i Fridas lägenhet. De parkerade bilen utanför huset och gick de två trapporna upp. Ringde på dörrklockan. Väntade. Lång tystnad. Inga steg hördes. Ringde igen. Då hördes svaga dunsar. En dörr som stängdes. Så rasslade det till i låset och dörren gled upp några centimeter. Blottade en varelse med stora, frånvarande ögon. Pupillerna som tefat. Håret på ända och ett ansikte som inte sett tvättvatten på flera dagar. En sötaktig lukt letade sig ut genom dörrspringan.
De hade sett nog.
En vetskap de hade velat vara utan.
måndag 22 februari 2010
Trolla
Utmaning nr 53 / 2010 i skrivpuff
- När jag blir stor ska jag bli trollkarl, säger Pernilla. Hon sitter uppflugen som en kråka på bänken mellan sandlådan och klätterställnngen. Stödjer fundersamt hakan i händerna.
- Du kan väl inte bli trollkarl heller - du är ju tjej! Det är bara karlar som kan trolla! Jonte har könsrollerna klart för sig.
- Joodå, jag kan visst. Jag ska bli en så´n som Robin Hood. Han som tog från de rika och gav till de fattiga. Men jag ska trolla istället för att använda svärd och så´nt.
Du vet Hanna och Nils som bor nere vid stora vägen? Deras mamma har jättelite pengar. Hon har bara jobb ibland. Dom får inte alltid mat så dom blir mätta. Igår skulle vi fara på utflykt med klassen och ha med oss mackor och choklad hemifrån. Då kom inte Hanna för det fanns inga mackor hemma hos henne.
En gång när det var vinter så kom hon inte när vi skulle åka skidor. Vi trodde hon var sjuk, men det var hon inte. Dom har inga skidor och inga pengar att köpa några för heller. Och dåligt med kläder har dom också. När det är kallt kan dom inte vara ute.
- Jag känner en kille som går i trean, faller Jonte in. Han heter Lasse. Hans pappa och mamma är jätterika! Deras hus är stort som kungens slott. Dom har tre bilar fast dom bara är två vuxna. Och så har dom en swimmingpool inne. Jag fick bada där en gång. Du skulle ha sett så coolt det var!!
Varje vinter far dom på skidsemester till Alperna och på sommaren åker dom till Medelhavet och badar. Fast dom har ett så fint hus själva med egen pool och bor nära fjällen. Det är väl konstigt?
- Om jag kunde trolla, säger Pernilla, skulle jag göra så att Hannas och Nils mamma fick ett jobb där hon tjänade mycket pengar. Då skulle dom inte behöva vara hungriga mer. Garderoberna skulle vara fulla med varma kläder. Och så skulle dom förstås ha skidor och skridskor som alla andra barn.
Varför är det så orättvist? En del har allt och andra har nästan inget
- När jag blir stor ska jag bli trollkarl, säger Pernilla. Hon sitter uppflugen som en kråka på bänken mellan sandlådan och klätterställnngen. Stödjer fundersamt hakan i händerna.
- Du kan väl inte bli trollkarl heller - du är ju tjej! Det är bara karlar som kan trolla! Jonte har könsrollerna klart för sig.
- Joodå, jag kan visst. Jag ska bli en så´n som Robin Hood. Han som tog från de rika och gav till de fattiga. Men jag ska trolla istället för att använda svärd och så´nt.
Du vet Hanna och Nils som bor nere vid stora vägen? Deras mamma har jättelite pengar. Hon har bara jobb ibland. Dom får inte alltid mat så dom blir mätta. Igår skulle vi fara på utflykt med klassen och ha med oss mackor och choklad hemifrån. Då kom inte Hanna för det fanns inga mackor hemma hos henne.
En gång när det var vinter så kom hon inte när vi skulle åka skidor. Vi trodde hon var sjuk, men det var hon inte. Dom har inga skidor och inga pengar att köpa några för heller. Och dåligt med kläder har dom också. När det är kallt kan dom inte vara ute.
- Jag känner en kille som går i trean, faller Jonte in. Han heter Lasse. Hans pappa och mamma är jätterika! Deras hus är stort som kungens slott. Dom har tre bilar fast dom bara är två vuxna. Och så har dom en swimmingpool inne. Jag fick bada där en gång. Du skulle ha sett så coolt det var!!
Varje vinter far dom på skidsemester till Alperna och på sommaren åker dom till Medelhavet och badar. Fast dom har ett så fint hus själva med egen pool och bor nära fjällen. Det är väl konstigt?
- Om jag kunde trolla, säger Pernilla, skulle jag göra så att Hannas och Nils mamma fick ett jobb där hon tjänade mycket pengar. Då skulle dom inte behöva vara hungriga mer. Garderoberna skulle vara fulla med varma kläder. Och så skulle dom förstås ha skidor och skridskor som alla andra barn.
Varför är det så orättvist? En del har allt och andra har nästan inget
söndag 21 februari 2010
Portad
Utmaning nr 52 / 2010 i skrivpuff
- Portad! Icke önskvärd! Du får inte komma och leka på min gård mera! Fattar du??
Ingela skrek ut genom brevinkaset så att det ekade i trapphuset. Hon hörde hur Johan stökade på därute.med sina pinaler som hon kastat ut efter honom innan hon smällde igen dörren bakom honom. För alltid.
Aldrig mer skulle han få invadera hennes hem. För det var just det han gjort: Invaderat. När det passade honom. Tog det för självklart att han var välkommen. Kom med sina stora väskor och bara tog för sig. Inte bara av lägenheten utan också av henne.
Tänk att det skulle ta så lång tid innan hon kom till sans. Förstå att det aldrig skulle bli annorlunda. Han skulle aldrig ha ro att stanna mer än några månader åt gången. Medan han hade inspiration att skriva på sina romaner. Och inspiration att underhålla och bli underhållen av henne. Sedan skulle han dra vidare till nästa ställe. Och nästa.
Det fanns visst många att välja på hade hon fått höra. Nu hade hon äntligen vaknat. Förstått att meningen med hennes liv inte kunde vara att vänta. Nu fick det vara nog.
Den onda cirkeln var bruten. Äntligen fri!
- Portad! Icke önskvärd! Du får inte komma och leka på min gård mera! Fattar du??
Ingela skrek ut genom brevinkaset så att det ekade i trapphuset. Hon hörde hur Johan stökade på därute.med sina pinaler som hon kastat ut efter honom innan hon smällde igen dörren bakom honom. För alltid.
Aldrig mer skulle han få invadera hennes hem. För det var just det han gjort: Invaderat. När det passade honom. Tog det för självklart att han var välkommen. Kom med sina stora väskor och bara tog för sig. Inte bara av lägenheten utan också av henne.
Tänk att det skulle ta så lång tid innan hon kom till sans. Förstå att det aldrig skulle bli annorlunda. Han skulle aldrig ha ro att stanna mer än några månader åt gången. Medan han hade inspiration att skriva på sina romaner. Och inspiration att underhålla och bli underhållen av henne. Sedan skulle han dra vidare till nästa ställe. Och nästa.
Det fanns visst många att välja på hade hon fått höra. Nu hade hon äntligen vaknat. Förstått att meningen med hennes liv inte kunde vara att vänta. Nu fick det vara nog.
Den onda cirkeln var bruten. Äntligen fri!
lördag 20 februari 2010
Anmäla
Utmaning nr 51 / 2010 i Skrivpuff
Vintern har övergått till vårvinter, den femte årstiden som bara finns här uppe i norr. Den tid på året då snön fortfarande ligger vit och djup, men dagarna är härligt varma. Ofta strålande sol mot en knallblå himmel, så som turistbroschyrerna vill få oss att tro att det alltid ser ut.
Skoterpulkan är packad med spade, renskinn, isborr, fiskedon och muurikka. I matlådan ligger dagens lunch förberedd.
Längtar efter att få ligga på rygg på ett renskinn ute på någon av fjällsjöarna och då och då halvslött rycka i pimpelspöt för att förhoppningsvis lura upp ett par färggranna öringar till middag. Lyssna på tystnaden. Och knäppandet från renarnas klövar när de strövar över vidderna i sitt sökande efter föda. Någon gång emellanåt en ripas förnöjda tjattrande i fjällbjörkskogen.
När det är lunchdags brukar det alltid finnas någon som anmäler sig frivilligt för att göra upp eld under muurikkan, lockad av stundande festmåltid.
Vintern har övergått till vårvinter, den femte årstiden som bara finns här uppe i norr. Den tid på året då snön fortfarande ligger vit och djup, men dagarna är härligt varma. Ofta strålande sol mot en knallblå himmel, så som turistbroschyrerna vill få oss att tro att det alltid ser ut.
Skoterpulkan är packad med spade, renskinn, isborr, fiskedon och muurikka. I matlådan ligger dagens lunch förberedd.
Längtar efter att få ligga på rygg på ett renskinn ute på någon av fjällsjöarna och då och då halvslött rycka i pimpelspöt för att förhoppningsvis lura upp ett par färggranna öringar till middag. Lyssna på tystnaden. Och knäppandet från renarnas klövar när de strövar över vidderna i sitt sökande efter föda. Någon gång emellanåt en ripas förnöjda tjattrande i fjällbjörkskogen.
När det är lunchdags brukar det alltid finnas någon som anmäler sig frivilligt för att göra upp eld under muurikkan, lockad av stundande festmåltid.
torsdag 18 februari 2010
Inlåst
Utmaning nr 49 / 2010 i Skrivpuff
- Jag hade ju inget av värde framme! Allt sådant var inlåst i kassaskåpet!
Hon bodde i en vindsvåning tre trappor upp i ett gråvitt trähus på höjden norr om staden. Snickarglädje längs vindskivor och fönster. Ingen hiss, men det omaket hade hon valt att stå ut med i utbyte mor den fantastiskt vackra lägenheten. Rymlig med sin öppna planlösning. Ljus tack vare de tre takfönstren i söderläge som släppte in maximalt med ljus till det stora vardagsrummet där hon vistades mest. Favoritfåtöljen med läslampan hade hon placerad vid täljstenskaminen från Handöl, hemtrakterna.
Från fåtöljen hade hon också utsikt över staden genom den breda dörren som ledde ut till takterassen. Den var stor som ett loggolv. Därute i en hängmatta brukade hon tillbringa de ljumma sommarkvällarna, gärna lyssnade på en ljudbok. Grillen använde hon ofta. Bara kråkorna blev störda av oset. En god köttbit eller en laxkotlett med grönsaker á la Kajsa Varg och en kryddig sås snodde hon gärna ihop efter en stressig dag på jobbet. En lisa för själen var det att slå sig ner med måltiden därute och betrakta staden lite från ovan.
Sovrummet hade en stor walk-in-closet, en dröm hon länge haft att få äga. Kläderna överskådligt hängda i prydliga rader, sorterade efter färgtoner. Skorna på hyllor under, lätt att hitta rätt vid sömniga morgnarnas klädval. En spegel som gick att vinkla så hon såg hur kläderna satt från alla håll.
Köket var nyrenoverat när hon flyttade in för tre år sedan. Hade hon fått välja själv så skulle det ha sett ut precis likadant. Klinkersgolv med skön värme. Det senare till glädje även för elleverantören. Arbetsbänkar i granit. Långa sådana med gott om plats för mat och bak – en favoritsysselsättning. Släta skåpluckor och lådor i ljust trä. Diskmaskin i arbetshöjd liksom ugnen. Spisen inbyggd i en stor köksö, som inbjöd till härliga matlagningskvällar med kompisgänget. Vinkyl med gott om plats att lagra favoritvinerna.
Hyresgästen före Ingela hade förutseende nog byggt in ett kassaskåp, väl dolt i ett prång mellan kök och badrum. Där placerade hon sina smycken, arvegods från farmor, minidatorn och annat stöldbegärligt gods när hon reste bort.
Som nu när hon följt med ett par väninnor på Spa-resa till Budapest över en långhelg. När hon kom hem, trött men nöjd och glad låste upp lägenhetsdörren möttes hon av en syn hon hade hoppats aldrig behöva uppleva…………..
- Jag hade ju inget av värde framme! Allt sådant var inlåst i kassaskåpet!
Hon bodde i en vindsvåning tre trappor upp i ett gråvitt trähus på höjden norr om staden. Snickarglädje längs vindskivor och fönster. Ingen hiss, men det omaket hade hon valt att stå ut med i utbyte mor den fantastiskt vackra lägenheten. Rymlig med sin öppna planlösning. Ljus tack vare de tre takfönstren i söderläge som släppte in maximalt med ljus till det stora vardagsrummet där hon vistades mest. Favoritfåtöljen med läslampan hade hon placerad vid täljstenskaminen från Handöl, hemtrakterna.
Från fåtöljen hade hon också utsikt över staden genom den breda dörren som ledde ut till takterassen. Den var stor som ett loggolv. Därute i en hängmatta brukade hon tillbringa de ljumma sommarkvällarna, gärna lyssnade på en ljudbok. Grillen använde hon ofta. Bara kråkorna blev störda av oset. En god köttbit eller en laxkotlett med grönsaker á la Kajsa Varg och en kryddig sås snodde hon gärna ihop efter en stressig dag på jobbet. En lisa för själen var det att slå sig ner med måltiden därute och betrakta staden lite från ovan.
Sovrummet hade en stor walk-in-closet, en dröm hon länge haft att få äga. Kläderna överskådligt hängda i prydliga rader, sorterade efter färgtoner. Skorna på hyllor under, lätt att hitta rätt vid sömniga morgnarnas klädval. En spegel som gick att vinkla så hon såg hur kläderna satt från alla håll.
Köket var nyrenoverat när hon flyttade in för tre år sedan. Hade hon fått välja själv så skulle det ha sett ut precis likadant. Klinkersgolv med skön värme. Det senare till glädje även för elleverantören. Arbetsbänkar i granit. Långa sådana med gott om plats för mat och bak – en favoritsysselsättning. Släta skåpluckor och lådor i ljust trä. Diskmaskin i arbetshöjd liksom ugnen. Spisen inbyggd i en stor köksö, som inbjöd till härliga matlagningskvällar med kompisgänget. Vinkyl med gott om plats att lagra favoritvinerna.
Hyresgästen före Ingela hade förutseende nog byggt in ett kassaskåp, väl dolt i ett prång mellan kök och badrum. Där placerade hon sina smycken, arvegods från farmor, minidatorn och annat stöldbegärligt gods när hon reste bort.
Som nu när hon följt med ett par väninnor på Spa-resa till Budapest över en långhelg. När hon kom hem, trött men nöjd och glad låste upp lägenhetsdörren möttes hon av en syn hon hade hoppats aldrig behöva uppleva…………..
onsdag 17 februari 2010
Tunnel, akut, poäng
Utmaning nr 48 / 2010 i Skrivpuff
En text som ska innehålla orden i rubriken
- Ni får högre poäng om ni cyklar vägen genom tunneln och sedan förbi kvarnen! Den vägen är något längre än stora vägen.
Lisa lade på luren. Hon hoppades så att laget skulle vinna friskvårdsutmaningen på jobbet. Det var inte många poäng som behövdes nu, så skulle trion ha en chans att knäcka ettorna strax innan mållinjen.
Kaj och Barbro hade drabbats av akut tävlingsnervsinflammation och tagit sig en ledig eftermiddag. Picknickkorgen hade de packat med salami- och briefyllda baguetter, nybryggt kaffe och en bit nybakad citronkaka. Det skulle bli en bra energikick efter någon mils trampande.
Solen gassade fortfarande skönt i nacken under hjälmarna. De närmade sig trevägskorsningen där de skulle svänga vänster mot Ljusvattnet. Sedan hade de en flera kilometer lång, bred raksträcka framför sig. Den hade byggts för att användas som landningsbana i krigstider. Nu var den bara tråkig. Särskilt om man skulle avverka sträckan per cykel. Den kändes oändlig.
Just när de passerat korsningen rasslade det till i lövslyskärmen i diket och en älgko med kalv kom rusande som i panik över vägen. De hann precis väja undan för att undvika kollision.
Efter att de cyklat ytterligare några meter så brakade det till igen bortifrån diket. Något stort, brunt och lurvigt kom farande, samma väg som älgarna nyss.
Häpna över vad de nyss fått uppleva tittade Kaj och Barbro på varandra.
Det var den tråkiga raksträckan…..
En text som ska innehålla orden i rubriken
- Ni får högre poäng om ni cyklar vägen genom tunneln och sedan förbi kvarnen! Den vägen är något längre än stora vägen.
Lisa lade på luren. Hon hoppades så att laget skulle vinna friskvårdsutmaningen på jobbet. Det var inte många poäng som behövdes nu, så skulle trion ha en chans att knäcka ettorna strax innan mållinjen.
Kaj och Barbro hade drabbats av akut tävlingsnervsinflammation och tagit sig en ledig eftermiddag. Picknickkorgen hade de packat med salami- och briefyllda baguetter, nybryggt kaffe och en bit nybakad citronkaka. Det skulle bli en bra energikick efter någon mils trampande.
Solen gassade fortfarande skönt i nacken under hjälmarna. De närmade sig trevägskorsningen där de skulle svänga vänster mot Ljusvattnet. Sedan hade de en flera kilometer lång, bred raksträcka framför sig. Den hade byggts för att användas som landningsbana i krigstider. Nu var den bara tråkig. Särskilt om man skulle avverka sträckan per cykel. Den kändes oändlig.
Just när de passerat korsningen rasslade det till i lövslyskärmen i diket och en älgko med kalv kom rusande som i panik över vägen. De hann precis väja undan för att undvika kollision.
Efter att de cyklat ytterligare några meter så brakade det till igen bortifrån diket. Något stort, brunt och lurvigt kom farande, samma väg som älgarna nyss.
Häpna över vad de nyss fått uppleva tittade Kaj och Barbro på varandra.
Det var den tråkiga raksträckan…..
tisdag 16 februari 2010
Strosa
Utmaning nr 47 / 2010 i Skrivpuff
Jag andas in den höga, klara höstluften. Drar djupa andetag och bara njuter.
- Var det så här det var? Hade glömt hur ren, syremättad, avgasfri luft känns. Det var så länge sedan jag var hemma.
Hemma ja. Det känns faktiskt som hemma fortfarande, trots att det var så många år sedan jag flyttade härifrån. Minst trettiofem.
Jag strosar i sakta mak längs byvägen. Den är sig lik från förr. Kanske lite smalare möjligen. Invaderad av kvickrot och rölleka som trängt sig in från båda dikeskanterna.
Karl-Jonsas gård står där lika omålad som förr. Ser obebodd ut. Nästan spöklik. Tänk, där sjöd det av liv en gång. De var nio syskon vad jag minns. Mamman dog strax efter att yngsta barnet hade fötts. Det kom en moster och hjälpte till med barnaskaran. Det var inget karlgöra att ta hand om barn på den tiden.
Klätterträdet bredvid skolan har fallit för tidens tand. Ligger där på marken nu, murket och halvt täckt med mossa. Tänk så många raster jag tillbringat uppflugen på en gren i det trädet! Jag och Laila brukade sitta på varsin gren och småretas med Julia, som inte vågade klättra upp.
Blåsippsbacken ovanför Svegården ligger i gassande eftermiddagssol. Jag följer den välbekanta stigen upp till bäcken. Jodå, där är runda stenen jag brukade sitta på och fundera. Slår mig ner och spanar efter blåsippsblad. Undrar om det är någon som plockar de skira vårblommorna numera?
De kanske har försvunnit för länge sedan…..
Jag andas in den höga, klara höstluften. Drar djupa andetag och bara njuter.
- Var det så här det var? Hade glömt hur ren, syremättad, avgasfri luft känns. Det var så länge sedan jag var hemma.
Hemma ja. Det känns faktiskt som hemma fortfarande, trots att det var så många år sedan jag flyttade härifrån. Minst trettiofem.
Jag strosar i sakta mak längs byvägen. Den är sig lik från förr. Kanske lite smalare möjligen. Invaderad av kvickrot och rölleka som trängt sig in från båda dikeskanterna.
Karl-Jonsas gård står där lika omålad som förr. Ser obebodd ut. Nästan spöklik. Tänk, där sjöd det av liv en gång. De var nio syskon vad jag minns. Mamman dog strax efter att yngsta barnet hade fötts. Det kom en moster och hjälpte till med barnaskaran. Det var inget karlgöra att ta hand om barn på den tiden.
Klätterträdet bredvid skolan har fallit för tidens tand. Ligger där på marken nu, murket och halvt täckt med mossa. Tänk så många raster jag tillbringat uppflugen på en gren i det trädet! Jag och Laila brukade sitta på varsin gren och småretas med Julia, som inte vågade klättra upp.
Blåsippsbacken ovanför Svegården ligger i gassande eftermiddagssol. Jag följer den välbekanta stigen upp till bäcken. Jodå, där är runda stenen jag brukade sitta på och fundera. Slår mig ner och spanar efter blåsippsblad. Undrar om det är någon som plockar de skira vårblommorna numera?
De kanske har försvunnit för länge sedan…..
måndag 15 februari 2010
Glamour
Utmaning nr 46 / 2010 i Skrivpuff
Sonja lutar sig tillbaka i favoritfåtöljen framför det låga fönstret. Lägger ifrån sig korsord och glasögon på det lilla runda rokokobordet. Eftermiddagssolens varma strålar letar sig in mellan dracena och fikus. Katten ligger lojt utsträckt på rygg på golvet, just där strålarna värmer som mest. Det ser ut som om han ler.
Ler gör Sonja i alla fall för sig själv. Hon funderar över sitt långa liv. På allt hon fått förmånen att uppleva genom åren.
De lyckliga somrarna med mamma, pappa och syskonen i det gula huset vid sjön. Vad hon kunde minnas hade det aldrig regnat, bara varit perfekt badväder. Syskonskaran tillbringade dagarna i eller på vattnet. Många middagar fiskades upp från roddbåten. Två rodde och de andra höll i drag eller metspö. Smaken från en nyfångad, ugnsstekt gädda med pepparrotssås på mammas vis glömmer hon aldrig.
Skoltiden sedan. En kämpig men också härlig tid. De var ett stort gäng från klassen som höll ihop även på fritiden. Hjälpte varandra med läxorna och höll sedan till hos någon av kamraterna och spelade grammofon, sjöng och dansade. Sonja minns fortfarande texterna till de melodier som spelades mest. Kortspel var också populärt. Särskilt kamratwhist. Mobbing var något de inte ens hade hört talas om.
Första veckan på universitetet träffades hon och Hans. Han var året äldre och bodde i samma korridor. En hejare på matlagning. Han kunde trolla fram de mest delikata rätter av det som råkade finnas i kylskåpet. Och så hade han så snälla ögon….
De hade haft ett underbart liv tillsammans. Rest mycket innan de fick de båda döttrarna och upplevt världens alla hörn. De bodde också några år i Languedoc på franska rivieran. Lyckliga år.
Flickorna hade klarat sig bra i livet. Hade intressanta jobb båda två och hade bildat familj. Bättre svärsöner kunde hon inte få. Som om hon valt dem själv… Tre ljuvliga barnbarn hade hon och ett fjärde på väg. Livets efterrätt.
Den stora sorgen var att Hans inte längre fanns vid hennes sida. Han fick en stroke under en fjällsemester för ett par år sedan och återhämtade sig aldrig. Låg som ett paket några hemska månader innan han fick somna in. Det hade varit hans mardröm att bli liggande hjälplös, helt beroende av andra.
Livet hade ändå varit vänligt mot henne. Inget glamoröst eller särskilt lyxigt sådant, men rikt på kärlek och upplevelser.
Sonja böjer sig ner och stryker katten över magen. Genast sträcker den på sig och börjar spinna.
Sonja lutar sig tillbaka i favoritfåtöljen framför det låga fönstret. Lägger ifrån sig korsord och glasögon på det lilla runda rokokobordet. Eftermiddagssolens varma strålar letar sig in mellan dracena och fikus. Katten ligger lojt utsträckt på rygg på golvet, just där strålarna värmer som mest. Det ser ut som om han ler.
Ler gör Sonja i alla fall för sig själv. Hon funderar över sitt långa liv. På allt hon fått förmånen att uppleva genom åren.
De lyckliga somrarna med mamma, pappa och syskonen i det gula huset vid sjön. Vad hon kunde minnas hade det aldrig regnat, bara varit perfekt badväder. Syskonskaran tillbringade dagarna i eller på vattnet. Många middagar fiskades upp från roddbåten. Två rodde och de andra höll i drag eller metspö. Smaken från en nyfångad, ugnsstekt gädda med pepparrotssås på mammas vis glömmer hon aldrig.
Skoltiden sedan. En kämpig men också härlig tid. De var ett stort gäng från klassen som höll ihop även på fritiden. Hjälpte varandra med läxorna och höll sedan till hos någon av kamraterna och spelade grammofon, sjöng och dansade. Sonja minns fortfarande texterna till de melodier som spelades mest. Kortspel var också populärt. Särskilt kamratwhist. Mobbing var något de inte ens hade hört talas om.
Första veckan på universitetet träffades hon och Hans. Han var året äldre och bodde i samma korridor. En hejare på matlagning. Han kunde trolla fram de mest delikata rätter av det som råkade finnas i kylskåpet. Och så hade han så snälla ögon….
De hade haft ett underbart liv tillsammans. Rest mycket innan de fick de båda döttrarna och upplevt världens alla hörn. De bodde också några år i Languedoc på franska rivieran. Lyckliga år.
Flickorna hade klarat sig bra i livet. Hade intressanta jobb båda två och hade bildat familj. Bättre svärsöner kunde hon inte få. Som om hon valt dem själv… Tre ljuvliga barnbarn hade hon och ett fjärde på väg. Livets efterrätt.
Den stora sorgen var att Hans inte längre fanns vid hennes sida. Han fick en stroke under en fjällsemester för ett par år sedan och återhämtade sig aldrig. Låg som ett paket några hemska månader innan han fick somna in. Det hade varit hans mardröm att bli liggande hjälplös, helt beroende av andra.
Livet hade ändå varit vänligt mot henne. Inget glamoröst eller särskilt lyxigt sådant, men rikt på kärlek och upplevelser.
Sonja böjer sig ner och stryker katten över magen. Genast sträcker den på sig och börjar spinna.
lördag 13 februari 2010
Rasande
Utmaning nr 44 / 2010 i Skrivpuff.
Sune och Pelle satt tätt ihop på sittbrädan i den lilla träbåten. De höll hårt fast i varandra med den ena handen. Med den andra höll de ett krampaktigt tag om de tomma årtullarna. Årorna hade de förlorat på ett tidigt stadium. De hade fastnat i dyn när de försökte staka sig över en grund del av viken innan havet blivit så upprört.
Pojkarna försökte parera vågorna som vällde in från det öppna havet, piskade av den rasande vinden. De satt som på en vildhäst, som försökte komma loss ur ryttarens våld. Det krängde och gungade, skakade och vaggade. Många gånger var det nära att någon av dem tappade greppet av rörelserna. Då fick den andre som en extra styrka någonstans ifrån och tog ett extra hårt grepp om kamraten.
Det fräste och frasade när båten nåddes av våg efter våg, där den låg som om ett hjälplöst kolli. Sune försökte räkna antalet vågor. Han hade hört att var sjunde skulle vara högre än de andra. Det verkade stämma.
- Pass på, nu kommer sjuan! skrek han för full hals. De båda pojkkropparna spände sig till det yttersta för att möta den ökande faran. Så mycket hade pojkarna lärt sig om sjövett att de skulle hålla fast sig i båten.
Ibland kunde de skymta land genom vattenkaskaderna långt borta i vindriktningen, när båten befann sig på en vågtopp.
Frågan var hur länge de skulle orka.
Sune och Pelle satt tätt ihop på sittbrädan i den lilla träbåten. De höll hårt fast i varandra med den ena handen. Med den andra höll de ett krampaktigt tag om de tomma årtullarna. Årorna hade de förlorat på ett tidigt stadium. De hade fastnat i dyn när de försökte staka sig över en grund del av viken innan havet blivit så upprört.
Pojkarna försökte parera vågorna som vällde in från det öppna havet, piskade av den rasande vinden. De satt som på en vildhäst, som försökte komma loss ur ryttarens våld. Det krängde och gungade, skakade och vaggade. Många gånger var det nära att någon av dem tappade greppet av rörelserna. Då fick den andre som en extra styrka någonstans ifrån och tog ett extra hårt grepp om kamraten.
Det fräste och frasade när båten nåddes av våg efter våg, där den låg som om ett hjälplöst kolli. Sune försökte räkna antalet vågor. Han hade hört att var sjunde skulle vara högre än de andra. Det verkade stämma.
- Pass på, nu kommer sjuan! skrek han för full hals. De båda pojkkropparna spände sig till det yttersta för att möta den ökande faran. Så mycket hade pojkarna lärt sig om sjövett att de skulle hålla fast sig i båten.
Ibland kunde de skymta land genom vattenkaskaderna långt borta i vindriktningen, när båten befann sig på en vågtopp.
Frågan var hur länge de skulle orka.
fredag 12 februari 2010
Stryka medhårs
Utmaning nr 43 / 2010 i Skrivpuff
Tuva går och längtar efter sol och värme. Hon har fått nog av vinter nu. Det har snöat i flera veckor, mer eller mindre varje dag. Kvicksilvret ligger istadigt under minus-tjugostrecket. Det är långkalsonger och dunjacka som gäller för den som ska vistas utomhus.
Bilen börjar knorra efter alla påfrestningar. Den ser mer ut som en igloo än ett fordon. Isen har lagt sig som pansarplåt runt fönstren och handtagen är så nedisade att hon endast med stor ansträngning får upp dörren. Vindrutetorkarna går inte att fälla ner mot rutan för all packis under fästena. Batteriet är på väg att ge upp efter alla kortkörningar i kylan.
Fjärrvärmeverket går för högtryck. Röken från de höga skorstenarna står som ulliga pelare rakt upp mot himlen, för tillfället ovanligt nog klarblå.
Visst - det är myggfritt. Man måste ju se något positivt i situationen också.
Nu går Tuva och grunnar på hur hon ska kunna få en månads ledighet så hon kan ta sig till sin älskade paradisö där solen alltid skiner. Det är högtryck på jobbet den här tiden på året. Redovisningar ska lämnas, planer ska skapas. Ny hemsida ska lanseras. Ledighet är inte given. Det gäller att stryka chefen medhårs.
Lösningen skulle kunna vara en kompromiss. Hon skulle kunna ta med sig sin laptop och jobba på distans med hemsidan. Publiceringsverktyget är webbaserat och Internet fungerar bra där borta. Ett par timmars jobb då och då vore helt acceptabelt.
Tuva hör redan kvittrandet från fåglarna i Casuarinaträden och ljudet av dyningarna som sveper in mot stranden ……..
Tuva går och längtar efter sol och värme. Hon har fått nog av vinter nu. Det har snöat i flera veckor, mer eller mindre varje dag. Kvicksilvret ligger istadigt under minus-tjugostrecket. Det är långkalsonger och dunjacka som gäller för den som ska vistas utomhus.
Bilen börjar knorra efter alla påfrestningar. Den ser mer ut som en igloo än ett fordon. Isen har lagt sig som pansarplåt runt fönstren och handtagen är så nedisade att hon endast med stor ansträngning får upp dörren. Vindrutetorkarna går inte att fälla ner mot rutan för all packis under fästena. Batteriet är på väg att ge upp efter alla kortkörningar i kylan.
Fjärrvärmeverket går för högtryck. Röken från de höga skorstenarna står som ulliga pelare rakt upp mot himlen, för tillfället ovanligt nog klarblå.
Visst - det är myggfritt. Man måste ju se något positivt i situationen också.
Nu går Tuva och grunnar på hur hon ska kunna få en månads ledighet så hon kan ta sig till sin älskade paradisö där solen alltid skiner. Det är högtryck på jobbet den här tiden på året. Redovisningar ska lämnas, planer ska skapas. Ny hemsida ska lanseras. Ledighet är inte given. Det gäller att stryka chefen medhårs.
Lösningen skulle kunna vara en kompromiss. Hon skulle kunna ta med sig sin laptop och jobba på distans med hemsidan. Publiceringsverktyget är webbaserat och Internet fungerar bra där borta. Ett par timmars jobb då och då vore helt acceptabelt.
Tuva hör redan kvittrandet från fåglarna i Casuarinaträden och ljudet av dyningarna som sveper in mot stranden ……..
torsdag 11 februari 2010
Muskler
Utmaning nr 42 / 2010 i Skrivpuff
- Gym kan man ju inte gå på i vår ålder! Dom ställena är ju till för de tjusiga tjugoåringarna som är där för att bygga muskler, visa upp sig och spana på likasinnade. Det vet man ju!
Margot hade sin åsikt klar.
Vi var en grupp 50 – plussare som satt och diskuterade hur vi skulle bli av med magar, hakor och gäddhäng. Så´nt man kan få på köpet med ökande klokskap och livserfarenhet.
- Nej Margot, där har du fel! Jag har tränat på Gym i mer än femton års tid nu. Jag går på spinningpass, tränar step och kör också egna styrkepass i gymmet. Vi är en härlig blandning av människor av båda könen där. Gamla som unga, smala och mindre smala. Inga Lanefeldttrikåer där inte. Du skulle se gänget som står och väntar på att porten ska öppnas klockan sju på morgonen!
- Vadå – är du tokig? Är du på gymmet den tiden på dygnet? Då sover jag min skönhetssömn! Margot himlar med ögonen.
- Ja, säger Selina, men när du vaknar och är vacker så har jag gjort av med en hel hög med kalorier och förebyggt en massa krämpor! Jag kan med gott samvete äta min semla till tisdagsfika´t.
- Gym kan man ju inte gå på i vår ålder! Dom ställena är ju till för de tjusiga tjugoåringarna som är där för att bygga muskler, visa upp sig och spana på likasinnade. Det vet man ju!
Margot hade sin åsikt klar.
Vi var en grupp 50 – plussare som satt och diskuterade hur vi skulle bli av med magar, hakor och gäddhäng. Så´nt man kan få på köpet med ökande klokskap och livserfarenhet.
- Nej Margot, där har du fel! Jag har tränat på Gym i mer än femton års tid nu. Jag går på spinningpass, tränar step och kör också egna styrkepass i gymmet. Vi är en härlig blandning av människor av båda könen där. Gamla som unga, smala och mindre smala. Inga Lanefeldttrikåer där inte. Du skulle se gänget som står och väntar på att porten ska öppnas klockan sju på morgonen!
- Vadå – är du tokig? Är du på gymmet den tiden på dygnet? Då sover jag min skönhetssömn! Margot himlar med ögonen.
- Ja, säger Selina, men när du vaknar och är vacker så har jag gjort av med en hel hög med kalorier och förebyggt en massa krämpor! Jag kan med gott samvete äta min semla till tisdagsfika´t.
onsdag 10 februari 2010
Vandel, adel, snabel och sabel...
Utmaning nr 41 / 2010 i Skrivpuff
Texten ska innehålla de fyra orden i rubriken.
Texten ska innehålla de fyra orden i rubriken.
Vi gick uppför trapporna i den gamla anrika mässbyggnaden. Gedigna trappor gjorda av sten, nötta av tusentals fötters tramp genom åren. Väggarna pryddes av vapen från gångna tider. Där fanns musköter, bajonetter, svärd och värjor i olika storlekar och grad av utsmyckning.
Vackrast var nog en sabel som tillhört regementets förste chef, Överste Carl von Crusenstolphe. Parerplåten i mässing var oerhört konstfullt utsirad. Klingan svagt böjd. Det som störde intrycket var ett centimeterdjupt hack i den annars så välslipade eggen. Det sägs att detta hack uppkommit i ett försök av någon kreativ individ att sabrera en flaska champagne en sen kväll.
Överstens far hade blivit adlad efter tadelfri vandel som kungens adjutant i flera år. Bland annat hade de varit i Thailand på statsbesök. Under en pampig elefantkortege i Chiang Mai var det nära att kungen hade blivit omkullknuffad av en nyfiken ung hane, som undersökte honom väl hårdhänt med sin snabel. Adjutanten uppmärksammade tilltaget och räddade elegant kungen från den närgångne elefantynglingen.
Vackrast var nog en sabel som tillhört regementets förste chef, Överste Carl von Crusenstolphe. Parerplåten i mässing var oerhört konstfullt utsirad. Klingan svagt böjd. Det som störde intrycket var ett centimeterdjupt hack i den annars så välslipade eggen. Det sägs att detta hack uppkommit i ett försök av någon kreativ individ att sabrera en flaska champagne en sen kväll.
Överstens far hade blivit adlad efter tadelfri vandel som kungens adjutant i flera år. Bland annat hade de varit i Thailand på statsbesök. Under en pampig elefantkortege i Chiang Mai var det nära att kungen hade blivit omkullknuffad av en nyfiken ung hane, som undersökte honom väl hårdhänt med sin snabel. Adjutanten uppmärksammade tilltaget och räddade elegant kungen från den närgångne elefantynglingen.
måndag 8 februari 2010
Användbar egenskap
Utmaning nr 39 / 2010 i Skrivpuff
-Tålamod, Herman. Tålamod och varma kläder måste man ha!
Herman skulle för första gången få följa med morfar och mormor på fisketur på älven. Nu skulle han fånga några av de där stora fiskarna han visste höll till där nere i djupet. Han såg sig själv komma gående hem till mamma och pappa bärande på en öring, lika lång som han själv. Herman hade sedan lång tid tillbaka bett att få följa med i båten, men morfar hade nekat. Tills nu.
Morfar hade tyckt att Herman skulle växa till sig lite först. Framför allt skaffa sig tålamod. Hur man nu gör det. Är man sex år så spritter det i kroppen för jämnan. Armarna far iväg som okontrollerbara semaforer. Stolar går inte att sitta på, ännu mindre en sittbräda i en liten båt. Benen kan inte vara stilla många sekunder åt gången. Inte munnen heller. – Vad är det där morfar? – Varför får mormor större fiskar än du? – Hungrig - jag vill ha fika!!!
Nu var det i alla fall dags. Båtsläpet var kopplat till bilen. Flytvästarna låg i fiskebaljan. Alla spön låg i takboxen tillsammans med håven. Herman hade fått ett eget spö när han fyllde år. Nu skulle han äntligen få testa om det var ett lyckospö!
Drag, blysänken och extra linor låg i fiskelådan. Varma extrakläder i gröna väskan. Även om det är plusgrader ute så kommer både vantar, mössa och den tjocka Norsktröjan att behövas efter en stund därute på vattnet.
Och så kom mormor med fikakorgen. Det doftade nybakta bullar lång väg. Hermans favoriter med vaniljkräm i. En termos med varm choklad fanns där också.
Herman kunde inte bestämma sig för om det var själva fiskandet eller fikarasten som var det bästa med utflykten. Han studsade upp och ner i ivern att komma iväg.
- Bra, sade morfar, studsa ifrån dig nu för sedan blir det till att sitta still och vara tyst om vi ska lyckas lura upp storöringarna!
-Tålamod, Herman. Tålamod och varma kläder måste man ha!
Herman skulle för första gången få följa med morfar och mormor på fisketur på älven. Nu skulle han fånga några av de där stora fiskarna han visste höll till där nere i djupet. Han såg sig själv komma gående hem till mamma och pappa bärande på en öring, lika lång som han själv. Herman hade sedan lång tid tillbaka bett att få följa med i båten, men morfar hade nekat. Tills nu.
Morfar hade tyckt att Herman skulle växa till sig lite först. Framför allt skaffa sig tålamod. Hur man nu gör det. Är man sex år så spritter det i kroppen för jämnan. Armarna far iväg som okontrollerbara semaforer. Stolar går inte att sitta på, ännu mindre en sittbräda i en liten båt. Benen kan inte vara stilla många sekunder åt gången. Inte munnen heller. – Vad är det där morfar? – Varför får mormor större fiskar än du? – Hungrig - jag vill ha fika!!!
Nu var det i alla fall dags. Båtsläpet var kopplat till bilen. Flytvästarna låg i fiskebaljan. Alla spön låg i takboxen tillsammans med håven. Herman hade fått ett eget spö när han fyllde år. Nu skulle han äntligen få testa om det var ett lyckospö!
Drag, blysänken och extra linor låg i fiskelådan. Varma extrakläder i gröna väskan. Även om det är plusgrader ute så kommer både vantar, mössa och den tjocka Norsktröjan att behövas efter en stund därute på vattnet.
Och så kom mormor med fikakorgen. Det doftade nybakta bullar lång väg. Hermans favoriter med vaniljkräm i. En termos med varm choklad fanns där också.
Herman kunde inte bestämma sig för om det var själva fiskandet eller fikarasten som var det bästa med utflykten. Han studsade upp och ner i ivern att komma iväg.
- Bra, sade morfar, studsa ifrån dig nu för sedan blir det till att sitta still och vara tyst om vi ska lyckas lura upp storöringarna!
söndag 7 februari 2010
Dyrt
Umaning nr 38 / 2010 i skrivpuff
Jag älskar tulpaner! Köper en bukett så fort de kommer ut i handeln i juletid. Dyra den tiden på året, men så ljuvliga. Sedan står det en fräsch bukett på vårt matbord i flera månader framåt. Njuter så av dessa bärare av budskapet om en ny vår.
Läste lite kuriosa om denna växt idag. Tulpaner kom från det Ottomanska riket till Europa på 1500-talet. En spekulationsvåg i tulpanlökar utbröt i Holland på 1600-talet. Astronomiska summor betalades för dessa knölar. En enda tulpanlök kunde i extrema fall inbringa summor på flera tusen gulden, motsvarade en tredjedels normal årslön. Det hela slutade med världens första börskrasch.
Sverige är det land där det köps mest tulpaner per person. Det säljs en miljon blommor varje dag från januari till påsk. Räknade ut att jag säkert köper ett par hundra....
Jag älskar tulpaner! Köper en bukett så fort de kommer ut i handeln i juletid. Dyra den tiden på året, men så ljuvliga. Sedan står det en fräsch bukett på vårt matbord i flera månader framåt. Njuter så av dessa bärare av budskapet om en ny vår.
Läste lite kuriosa om denna växt idag. Tulpaner kom från det Ottomanska riket till Europa på 1500-talet. En spekulationsvåg i tulpanlökar utbröt i Holland på 1600-talet. Astronomiska summor betalades för dessa knölar. En enda tulpanlök kunde i extrema fall inbringa summor på flera tusen gulden, motsvarade en tredjedels normal årslön. Det hela slutade med världens första börskrasch.Sverige är det land där det köps mest tulpaner per person. Det säljs en miljon blommor varje dag från januari till påsk. Räknade ut att jag säkert köper ett par hundra....
Utmärkelse
Wow!!! Jag har fått en utmärkelse!! Tack för den Ethel!! Så skoj att bli uppmärksammad!!!Jag, som fått denna utmärkelse, ska länka tillbaka till den som gett mig priset. Sen ska jag berätta sju mindre kända saker om mig själv och vidareberfordra priset till sju andra bloggare. Sedan får de skicka utmärkelsen vidare till sju andra kreativa bloggare.
Sju (mer eller) mindre kända saker om mig:
Jag
- har åkt Tjejvasan
- har bott i Indien och Pakistan ett år
- är Munskänk
- älskar att jobba i skogen och har egen motorsåg
- har jägarexamen
- älskar att laga mat
- har drömt om att skriva böcker sedan jag var liten
- Frelisonova - som fick mig att börja blogga
- Granne med potatisodlaren
- Vårt hus i Provence
- Kära blogg
- Kärleksstigen
- Mina skrivna ord
- Att skriva en bok
fredag 5 februari 2010
Njutbart
Utmaning nr 36 / 2010
Agnes lade sista handen vid dukningen. Rättade till raden av värmeljus i sina glashållare. Doftade på uppsättningen med fresior hon arrangerat i den låga keramikskålen. Strök med handen över linneduken, som bubblade sig lite efter manglingen. Kontrollerade att raden med glas stod som de skulle – vattenglaset till höger, sedan vitvinsglaset till förrätten och rödvinsglaset till huvudrätten. De ärvda gamla, vackra Rörstrandstallrikarna och silverbesticken var på plats.
Linneservetterna hade hon rullat försiktigt, vikt dem dubbla och trätt in dem i servettringarna i trä och mässing, som de köpt i Islamabad en gång.
Middagen var väl förberedd. En hjortronparfait – älsklingsefterrätten - fanns färdig i frysen. Älgbiffraden var brynt och väntade nu på att bli placerad i ugnen för att få den rätta innertemperaturen. - En eloge till den som uppfann digitaltermometern! Köttet blir perfekt med hjälp av den. Röstin skulle bli färdig samtidigt.
Gräddsåsen med Karl-Johansvamp var färdigkokt och var nu för varmhållning i kastrullen på spisen. Fräsch machésallad, skivad, krämig avokado, rumsvarma körsbärstomater och några bitar avsvalnad, nykokt svartrot låg vackert arrangerad, duschad med en gnutta olivolja, i varsin skål.
Förrätten, granbarksost från hemtrakterna, låg i sin form på arbetsbänken och väntade på att åka in i ugnen några minuter. Grissinin stog i ett krus bredvid.
Vinet var noga utprovat. Vilken fröjd att välja från hyllorna, som blivit fyllda efter den senaste resan till Medelhavskusten. En sval Pinot Gris till osten. Älgbiffen och såsen skulle gå bra ihop med en röd Fransos från Vaqueyras, fullproppad med varma frukttoner och med en fantastiskt lång eftersmak. Till efterrätten skulle det serveras ett litet glas med Tokajer. Fem puttonyos. Gifter sig perfekt med hjortronen.
Nu hörde hon bildörren stängas. Martin var på ingående. Agnes dämpade belysningen.
- Äntligen fredag! Martin hängde av sig jackan efter en tuff arbetsvecka.
Det doftade ljuvligt från köket. När han gick in i badrummet för att tvätta av sig resdammet kände han att bastun var varm.
Agnes lade sista handen vid dukningen. Rättade till raden av värmeljus i sina glashållare. Doftade på uppsättningen med fresior hon arrangerat i den låga keramikskålen. Strök med handen över linneduken, som bubblade sig lite efter manglingen. Kontrollerade att raden med glas stod som de skulle – vattenglaset till höger, sedan vitvinsglaset till förrätten och rödvinsglaset till huvudrätten. De ärvda gamla, vackra Rörstrandstallrikarna och silverbesticken var på plats.
Linneservetterna hade hon rullat försiktigt, vikt dem dubbla och trätt in dem i servettringarna i trä och mässing, som de köpt i Islamabad en gång.
Middagen var väl förberedd. En hjortronparfait – älsklingsefterrätten - fanns färdig i frysen. Älgbiffraden var brynt och väntade nu på att bli placerad i ugnen för att få den rätta innertemperaturen. - En eloge till den som uppfann digitaltermometern! Köttet blir perfekt med hjälp av den. Röstin skulle bli färdig samtidigt.
Gräddsåsen med Karl-Johansvamp var färdigkokt och var nu för varmhållning i kastrullen på spisen. Fräsch machésallad, skivad, krämig avokado, rumsvarma körsbärstomater och några bitar avsvalnad, nykokt svartrot låg vackert arrangerad, duschad med en gnutta olivolja, i varsin skål.
Förrätten, granbarksost från hemtrakterna, låg i sin form på arbetsbänken och väntade på att åka in i ugnen några minuter. Grissinin stog i ett krus bredvid.
Vinet var noga utprovat. Vilken fröjd att välja från hyllorna, som blivit fyllda efter den senaste resan till Medelhavskusten. En sval Pinot Gris till osten. Älgbiffen och såsen skulle gå bra ihop med en röd Fransos från Vaqueyras, fullproppad med varma frukttoner och med en fantastiskt lång eftersmak. Till efterrätten skulle det serveras ett litet glas med Tokajer. Fem puttonyos. Gifter sig perfekt med hjortronen.
Nu hörde hon bildörren stängas. Martin var på ingående. Agnes dämpade belysningen.
- Äntligen fredag! Martin hängde av sig jackan efter en tuff arbetsvecka.
Det doftade ljuvligt från köket. När han gick in i badrummet för att tvätta av sig resdammet kände han att bastun var varm.
onsdag 3 februari 2010
Att anmäla sig som frivillig
Utmaning nr 34 / 2010 i Skrivpuff
Innan chefen som vanligt skulle utse en kandidat för ett kommande hjälpprojekt, denna gång med Haiti som mål reste jag mig och sade:
- Jag anmäler mig som frivillig!
Det blev alldeles tyst i rummet. Tjugofyra ansikten vändes mot mig. Fyrtioåtta uppspärrade ögon. Några började le. Andra rynkade misstroget pannorna. Ett par munnar kröktes föraktfullt.
- Hur kan du tro att du ska klara den utmaningen? Du som är kvinna och bland dom äldsta i gänget. Tillhör inventarierna efter elva års anställning. Och jobbar som kontorist? När det finns så många unga och fräscha, välutbildade förmågor? Nu har du väl ändå tagit dig vatten över huvudet! Outtalade ord, men de stog skrivna i vissa ansikten med eldskrift..
- Jaha – det var lite överraskande…
- Ja sade jag, jag är nog den mest lämpade i detta fall. Först och främst är jag till viss del uppväxt på Haiti. Bodde där under 10 år då mina föräldrar jobbade som lärare där. Jag känner till landet och kan fortfarande franska flytande. Dessutom har jag kvar flera kontakter, som kommer att vara värdefulla i sammanhanget. Ingen tidsspillan på att etablera nya kanaler. Jag kommer dessutom att få användning för min sjuksköterskeutbildning, som jag skaffade mig under åren jag bodde i Mexico city.
Det satt en samling fågelholkar runt bordet.
Innan chefen som vanligt skulle utse en kandidat för ett kommande hjälpprojekt, denna gång med Haiti som mål reste jag mig och sade:
- Jag anmäler mig som frivillig!
Det blev alldeles tyst i rummet. Tjugofyra ansikten vändes mot mig. Fyrtioåtta uppspärrade ögon. Några började le. Andra rynkade misstroget pannorna. Ett par munnar kröktes föraktfullt.
- Hur kan du tro att du ska klara den utmaningen? Du som är kvinna och bland dom äldsta i gänget. Tillhör inventarierna efter elva års anställning. Och jobbar som kontorist? När det finns så många unga och fräscha, välutbildade förmågor? Nu har du väl ändå tagit dig vatten över huvudet! Outtalade ord, men de stog skrivna i vissa ansikten med eldskrift..
- Jaha – det var lite överraskande…
- Ja sade jag, jag är nog den mest lämpade i detta fall. Först och främst är jag till viss del uppväxt på Haiti. Bodde där under 10 år då mina föräldrar jobbade som lärare där. Jag känner till landet och kan fortfarande franska flytande. Dessutom har jag kvar flera kontakter, som kommer att vara värdefulla i sammanhanget. Ingen tidsspillan på att etablera nya kanaler. Jag kommer dessutom att få användning för min sjuksköterskeutbildning, som jag skaffade mig under åren jag bodde i Mexico city.
Det satt en samling fågelholkar runt bordet.
tisdag 2 februari 2010
Nattjobb
Utmaning nr 33 / 2010 i Skrivpuff
- Tut, tuuuut – nu kommer tåget ur tunneln! Akta på dig så jag kan växla!
- Sssch, pappa sover. Vi får inte väcka honom! Oliver tystar ner sin kompis Felix som exalterat kör ett av de gamla Märklintågen.
Felix älskar den gamla tågbanan med alla fina lok och vagnar. Tänk att Oliver hade en så´n! Felix visste att den kostade massor med pengar. Han önskade att han hade en egen.
- År din pappa sjuk? undrar Felix.
- Näe, han jobbar natt så han måste sova på dagarna.
Benke hörde pojkarnas resonemang där han låg i sängen och försökte kvickna till. Det hade blivit en sen natt igår – eller kanske man skulle säga tidig morgon. Klockan var nog drygt fem på morgonen när han hade parkerat den gamla Forden i garaget. Han hade tagit sig lite mjölk – drack direkt ur pipen på förpackningen så som Lena avskydde att se honom göra. Nu sov hon så han gjorde som han ville.
Sängen var varm och skön. Härligt att böka in sig hos Lena. Ligga nära och snusa i hennes hår. Det tog inte många minuter förrän han somnat djupt, nöjd med nattens prestationer.
Men nu var det sen eftermiddag. Snart dags att laga middag. Det var hans uppgift eftersom han var hemma. Lena jobbade på frisersalong och brukade komma hem vid 18 – snåret, hungrig och trött. Oliver hade hunnit bli 12 år. Stora grabben. Klarade sig bra på egen hand efter skolan när pappa sov. Det var inte ofta Benke blev väckt.
Efter middagen blev det tid för en stunds Alfapet, Olivers favoritspel just nu. Han var en fena på att hitta kluriga ord och placera bokstäverna så att han fick maximal utdelning. Vann lätt över mamma och pappa.
En stund efter att familjen somnat var det dags för Benke att påbörja sitt skift. Han stoppade en termos nybryggt kaffe och ett par smörgåsar i ryggsäcken. Skulle bli gott frampå småtimmarna. Kontrollerade att huvan och bräckjärnet fanns på plats och försvann sedan ut genom ytterdörren.
- Tut, tuuuut – nu kommer tåget ur tunneln! Akta på dig så jag kan växla!
- Sssch, pappa sover. Vi får inte väcka honom! Oliver tystar ner sin kompis Felix som exalterat kör ett av de gamla Märklintågen.
Felix älskar den gamla tågbanan med alla fina lok och vagnar. Tänk att Oliver hade en så´n! Felix visste att den kostade massor med pengar. Han önskade att han hade en egen.
- År din pappa sjuk? undrar Felix.
- Näe, han jobbar natt så han måste sova på dagarna.
Benke hörde pojkarnas resonemang där han låg i sängen och försökte kvickna till. Det hade blivit en sen natt igår – eller kanske man skulle säga tidig morgon. Klockan var nog drygt fem på morgonen när han hade parkerat den gamla Forden i garaget. Han hade tagit sig lite mjölk – drack direkt ur pipen på förpackningen så som Lena avskydde att se honom göra. Nu sov hon så han gjorde som han ville.
Sängen var varm och skön. Härligt att böka in sig hos Lena. Ligga nära och snusa i hennes hår. Det tog inte många minuter förrän han somnat djupt, nöjd med nattens prestationer.
Men nu var det sen eftermiddag. Snart dags att laga middag. Det var hans uppgift eftersom han var hemma. Lena jobbade på frisersalong och brukade komma hem vid 18 – snåret, hungrig och trött. Oliver hade hunnit bli 12 år. Stora grabben. Klarade sig bra på egen hand efter skolan när pappa sov. Det var inte ofta Benke blev väckt.
Efter middagen blev det tid för en stunds Alfapet, Olivers favoritspel just nu. Han var en fena på att hitta kluriga ord och placera bokstäverna så att han fick maximal utdelning. Vann lätt över mamma och pappa.
En stund efter att familjen somnat var det dags för Benke att påbörja sitt skift. Han stoppade en termos nybryggt kaffe och ett par smörgåsar i ryggsäcken. Skulle bli gott frampå småtimmarna. Kontrollerade att huvan och bräckjärnet fanns på plats och försvann sedan ut genom ytterdörren.
måndag 1 februari 2010
Ett lyckligt slut
Skrivpuff nr 32/2010
Solen sken från en knallblå himmel. Värmde gott på Arvids rygg där han låg på mage på bryggan och förstrött kikade på småspiggen som pilade kors och tvärs i sin jakt på något ätbart. Höjde han armen det allra minsta så flydde hela stimmet med raketfart in i skuggan under bryggan. Tänk att en sådan liten rörelse kunde få sådan effekt.
- De måtte ha en skarp syn de där små liven.
Samma morgon var det Arvid som hade varit skarpsynt. Han var ute på sin vanliga morgonrunda med Plex – familjens strävhåriga vorsteh. Som vanligt sprang Plex ivrigt en bit före Arvid. Svansen gick som en propeller på honom där han for fram. Hittade någon intressant doft, tvärstannade och nosade omsorgsfullt av en stubbe eller en sten innan han med nosen i backen drog vidare.
Plex hade tagit stigen som ledde upp mot Blybergets topp idag. Stog och väntade på Arvid en bit in i skogen för att få klartecken att fortsätta eller vända. Det blev Blyberget. Skönt med en långpromenad, även om stigen upp var rätt påfrestande - åtminstone för tvåbenta. Belöningen var utsikten. Arvid älskade att sitta däruppe och titta ut över dalen. Byn låg draperad vid Blybergets fot. Sedan kom den långsträckta sjön och så fjällen på andra sidan. Så fantastiskt vackert! En vy han aldrig kunde se sig mätt på.
Arvid var rejält svettig när han äntligen kom upp till toppen. Han hade precis satt sig på sin favoritplats och pustade i värmen när han uppfattade en rökpelare därnerifrån. Det såg ut som om röken kom från grannens ladugård. Han visste att ingen var hemma. Familjen höll till på fäbodvallen med korna och fåren hela sommaren.
Adrenalinet rusade genom kroppen. Fort upp med mobilen. Tack och lov för denna uppfinning. Han fick tag på sin bror som var deltidsbrandman. Berättade om röken och bad honom kontrollera vad som hände hos grannen.
Det blev en snabb språngmarsch nerför berget för hund och husse. Här i byn ställde man upp för varandra när det behövdes. När det brann någonstans var ett sådant tillfälle. Närmaste brandstation låg tre mil bort, så det tog en stund innan bilarna skulle vara på plats.
När Arvid rundade härbret och var på väg in på gården ringde telefonen. Det var brodern som kom med ett glädjande besked: Grannen var hemma över dagen och hade ringt räddningstjänsten på morgonen och meddelat att han skulle elda en hög med gamla höbalar. Elden hade nu spritt sig i det torra gräset. När brodern kommit dit tillsammans med en kollega kämpade grannen mot lågorna med en sopkvast. Med hjälp av vattenlangning från bäcken, som rann mellan gårdarna, fick de tre snart bukt med elden innan den hann sprida sig till ladugården som låg i vindriktningen.
Arvid kunde pusta ut.
Solen sken från en knallblå himmel. Värmde gott på Arvids rygg där han låg på mage på bryggan och förstrött kikade på småspiggen som pilade kors och tvärs i sin jakt på något ätbart. Höjde han armen det allra minsta så flydde hela stimmet med raketfart in i skuggan under bryggan. Tänk att en sådan liten rörelse kunde få sådan effekt.
- De måtte ha en skarp syn de där små liven.
Samma morgon var det Arvid som hade varit skarpsynt. Han var ute på sin vanliga morgonrunda med Plex – familjens strävhåriga vorsteh. Som vanligt sprang Plex ivrigt en bit före Arvid. Svansen gick som en propeller på honom där han for fram. Hittade någon intressant doft, tvärstannade och nosade omsorgsfullt av en stubbe eller en sten innan han med nosen i backen drog vidare.
Plex hade tagit stigen som ledde upp mot Blybergets topp idag. Stog och väntade på Arvid en bit in i skogen för att få klartecken att fortsätta eller vända. Det blev Blyberget. Skönt med en långpromenad, även om stigen upp var rätt påfrestande - åtminstone för tvåbenta. Belöningen var utsikten. Arvid älskade att sitta däruppe och titta ut över dalen. Byn låg draperad vid Blybergets fot. Sedan kom den långsträckta sjön och så fjällen på andra sidan. Så fantastiskt vackert! En vy han aldrig kunde se sig mätt på.
Arvid var rejält svettig när han äntligen kom upp till toppen. Han hade precis satt sig på sin favoritplats och pustade i värmen när han uppfattade en rökpelare därnerifrån. Det såg ut som om röken kom från grannens ladugård. Han visste att ingen var hemma. Familjen höll till på fäbodvallen med korna och fåren hela sommaren.
Adrenalinet rusade genom kroppen. Fort upp med mobilen. Tack och lov för denna uppfinning. Han fick tag på sin bror som var deltidsbrandman. Berättade om röken och bad honom kontrollera vad som hände hos grannen.
Det blev en snabb språngmarsch nerför berget för hund och husse. Här i byn ställde man upp för varandra när det behövdes. När det brann någonstans var ett sådant tillfälle. Närmaste brandstation låg tre mil bort, så det tog en stund innan bilarna skulle vara på plats.
När Arvid rundade härbret och var på väg in på gården ringde telefonen. Det var brodern som kom med ett glädjande besked: Grannen var hemma över dagen och hade ringt räddningstjänsten på morgonen och meddelat att han skulle elda en hög med gamla höbalar. Elden hade nu spritt sig i det torra gräset. När brodern kommit dit tillsammans med en kollega kämpade grannen mot lågorna med en sopkvast. Med hjälp av vattenlangning från bäcken, som rann mellan gårdarna, fick de tre snart bukt med elden innan den hann sprida sig till ladugården som låg i vindriktningen.
Arvid kunde pusta ut.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)