Eva sitter djupt försjunken i tankar på en pall på vinden bredvid den öppna träkistan. Blicken är långt borta. I händerna håller hon en liten ljusblå, handstickad kofta med vackert utsirade knappar ton i ton.
Hon minns det som det var igår. Kanske hade hon varit sex eller sju år gammal. Det var dagarna före julafton. Huset luktade gott av pepparkaksbak och nykokta syltor. Mamma hade alltid varit väldigt noga med att allt på julbordet skulle vara hemlagat.- ”Då visste man vad man fick i sig.” Köpte en halv gris och styckade själv för att få bitarna som hon ville ha dem.
Det handlade inte bara om mat. Julklapparna skulle också vara hemgjorda. Mamma var en tusenkonstnär. Kunde tillverka de mest underbara skapelser av en tygbit eller några garnnystan. Nätterna innan jul gick symaskin och stickor alltid varma. Familjen skulle inte få se något alster i förväg.
Den här kvällen hade hon haft svårt att somna. Mamma hade läst ett par kapitel i en bok. Hon läste så bra. Gjorde orden så levande. Efter godnattkramen hade hon gått ner och satt sig i stora öronlappsfåtöljen, tagit fram stickningen och njutit av tystnaden.
Efter en stunds vridande och vändande i sängen bestämde sig Eva för att gå ner till köket och hämta ett glas vatten. Mamma skyndade sig att gömma det hon hade för händer när hon hörde stegen, men Eva hade sett något skymta. Det såg ut som en tröja - i hennes älsklingsfärg ljusblått.
Undrade vem som skulle få den……
3 kommentarer:
Fin stämning, utan att bli sliskigt nostalgiskt. Bra.
Lite drömmande tycker jag...
Fin stämning i berättelsen.
Skicka en kommentar