Återbesök

Den långa arbetsdagen var slut. Det hade varit en jäktig men givande dag. Som inköpare på Bewe´s modebutik var det inga problem att få dagarna att gå. Telefonen ringde i ett. Försäljare pockade på uppmärksamhet.  Möten bokades. Kunder väntade. Resor, middagar….

Hon trivdes som fisken i vattnet. Skönt att hon bara hade sig själv att ta hand om. Ett familjeliv skulle inte gå ihop med det liv hon levde just nu. 

Nu var det dags att ta sig hem och göra i ordning middagen. Magen morrade av hunger. Det hade inte varit tid att äta mer än en smörgås idag. Hon drog kappan tätare om kroppen för att hålla värmen i snålblåsten. Hatten fick hon hålla i med ena handen för att den inte skulle flyga sin kos. Påsen med fläskkotletten och dagstidningen dinglade fram och tillbaka där hon stretade fram, lätt framåtböjd mot vinden.

Det hade hunnit bli helt mörkt innan hon nådde porten. Dörren var lite trög, hade väl svällt i vätan. Hon fick ta i lite för att få den att öppna sig. Väl inne i trapphuset kom hon ihåg att hon glömt be portvakten byta lampa i taket. Där var alldeles kolsvart. Inte ens ett föster som släppte in gatljusen fanns det. Nåja – hon hade ju ledstången att hålla sig i. Måste komma ihåg samtalet till portvakten i morgon.

Hon trevade sig uppför de tre trapporna. Skulle just ta fram sin dörrnyckel ur fickan när hon fick en känsla av att hon inte var ensam däruppe i mörkret. Plötsligt fick hon en knuff så att hon tappade balansen och ramlade neråt trappan. 

Omtumlad satte hon sig på ett trappsteg. Konstaterade att hon inte brutit något, även om hon var öm i högra axeln och handleden efter fallet. Vad var nu detta? 

- Är det någon där? Inget svar. Konstigt. Kan hon ha inbillat sig att hon blivit knuffad?
Nej – det var alltför tydligt. Dessutom var hon inte en sådan person som fantiserade ihop saker och ting. 

Hon reste på sig och gjorde ett nytt försök att öppna dörren in till den lilla vindslägenheten. Nu gick det bra. Hon tände lyset och öppnade upp dörren så att övre delen av trappan blev upplyst. Nej – ingen där. 

Dagen efter berättade hon om händelsen på jobbet. Där fick hon förklaringen. I hennes lägenhet hade det bott en kvinna som dött hastigt för något år sedan. Säkert hade hon inte gjort färdigt det hon planerat i detta jordeliv, så hon var på återbesök då och då för att slutföra sina bestyr. Då ville hon inte bli störd.

-----------------------------------------------------------

Tur att mamma inte var av den ängsliga sorten. Hon bodde kvar ett bra tag i denna lägenhet – och blev inte knuffad fler gånger.

90-årsdagen

Bordet var dukat med bästa finporslinet. De tunna kopparna som det var så gott att dricka kaffe ur. Spetsduken skylde hjälpligt den skamfilade bordsytan. Det hade varit med ett tag det där bordet. Gottfrid, hennes älskade man, hade snickrat det i hemlighet och gett henne som 20-årspresent. Det var många år sedan nu. Men minnet av honom, där han kom släpande på bordet - väl inslaget i brunt omslagspapper, var starkt. 

Hon hade beställt smörgåstårta från Wedemarks konditori. Hennes favorit med skaldjur. 12 bitar. Det skulle räcka långt. Det skulle nog inte komma så många gäster. Dottern Gerda då förstås. Och hennes odåga till karl kanske skulle behaga komma när det vankades gratis matnyttigt. Annars var det inte ofta han masade sig upp ur TV-soffan. Deras båda söner befann sig ute i världen någonstans och jobbade. Den ene på ett IT-företag och den andre inom kraftverksbranchen. Numera orkade hon inte hålla reda på exakt var de höll hos. De flyttade runt rätt ofta. Hon hade fått vykort från dem båda i alla fall. 

Ett av hennes tre barnbarnsbarn befann sig på hemmaplan. En förtjusande ung dam hade hon blivit den där Elsa. Pigg och glad. Hade alltid ett leende på läpparna. Och vänliga ord. Ingen surmulen tonåring det där inte. Hon såg alltid fram emot Elsas besök. De hade så mycket att avhandla tillsammans. Kunde sitta i timmar. Och bli hesa som korpar efteråt av allt prat.

De flesta av hennes bekanta befann sig sedan länge ett par meter under jordytan. Liksom Gottfrid. Åh vad hon saknar honom fortfarande, fast det är flera år sedan han lämnade henne. Hastigt gick det. Hon mindes exakt hur han satt på den där restaurangen vid havet. Bekvämt tillbakalutad med fötterna på den låga muren framför sig. Händerna runt nacken. Som stöd. Han njöt så av värmen och den vackra solnedgången. 

- Här vill jag stanna – länge, sade han. Sedan gick allt fort. Plötsligt fanns hennes älskade livskamrat inte mer. Han slapp lida i alla fall.....

Hon blinkade bort några envisa tårar. 

Kanske skulle hennes kära arbetskamrat från Televerket komma. Om hon fick tag på färdtjänst. Märta hade svårt att ta sig fram på egen hand sedan den senaste höftfrakturen. Frågan var ju också om hon ens mindes väninnans födelsedag. Minnet hade börjat svika henne den senaste tiden. Kanske inte så konstigt. Åldern började ta ut sin rätt.

En som med säkerhet kommer att dyka upp är Frida, hennes bästa väninna sedan åren på yrkesskolan. De hade funnit varandra direkt och vänskapen hade hållit i sig trots att de bott långt ifrån varandra i flera år. Nu hade Frida flyttat hem igen sedan hon blev änka för andra gången. Väninnorna träffades nu minst en gång i veckan. Gick på restaurang och åt lunch ibland. Såg någon intressant film på dagbion. Lyssnade på lunchkonsert på torget.  

Nu ringde det på dörren. Pling pling pliiiiing. Hon kastade en blick i hallspegeln på väg till ytterdörren. Jodå – de vita lockarna var på plats. Den blå sidenblusen ordentligt knuten med en fin rosett i halsen. På med lite läppglans. Så var hon redo.

Lunchmöte

Hon satt längst in i det inre av rummen. Ett bord för två. Minimerade risken att få fler bordsgrannar. Hon ville ha honom för sig själv en stund. Det var inte så ofta de sågs. Han hade sällan tid för deras lunchmöten numera. Ryggen mot väggen. Där hade hon full uppsikt över vilka som gick in och ut ur restaurangen. 

Hon tittade på klockan. Redan 10 över tolv. Han var sen. Igen. Det hörde till ovanligheterna att han kom i tid. Hon borde vara van vid det här laget. Vad skulle han skylla på denna gång? Kompisarna? Eller kanske en viktig match? Katten? Broöppning? Hon kunde de flesta ursäkterna. 

Nåja – hon hade gott om tid idag. Hade stillat den värsta hungern med en smoothie innan hon gick hemifrån. 

Till höger satt ett gäng unga journalister ivrigt pladdrande. Hon kände igen en av tjejerna. Hade varit aktiv i en grävande artikelserie om myndigheters slöseri med skattepengar. Tjusiga resor och flotta restaurangbesök. Behöver verkligen komma upp till ytan. 

Till vänster satt två äldre damer. Båda så vackert vithåriga. Hon lade märke till deras – säkert medvetna – färgval på kläderna. Den ena hade en lila basker käckt på sned på huvudet. Så härlig färgen stod mot det vita håret! En snyggt lindad scarves runt halsen, ton i ton med baskern som pricken över i.
Den andra hade en sidenblus med knytning i halsringningen. Knallblå. Läcker som en karamell. 

Båda njöt i fulla drag av den goda lunchen. Plommonspäckad fläskkarré med hemlagad gräddsås och ugnsrostade grönsaker. 

- Det här var minsann ingen pulversås inte! De kan visst laga mat på den här restaurangen, sade hon med baskern.

- Ja, hit måste vi gå fler gånger. Härligt med gammal hederlig husmanskost, svarade väninnan med knytblusen. 

Nu började hungern göra sig påmind. Hon tittade mot entrédörren. Den strida strömmen av matgäster som kom och gick började avta nu. Där – äntligen fick hon syn på honom. Han kom släntrande med en söt, mörkhårig ung dam vid sin sida. De såg sig om i lokalen. Forskande. Nu såg han åt hennes håll och styrde sitt sällskap i rätt riktning.

- Hej mamma! Det här är Asiya. Vi är kurskompisar på universitetet. Den blick sonen gav sin vän visade att de nog var mycket mer än kurskamrater. Kanske hade han äntligen funnit sin kärlek…….

Knäppgök

Den satt alldeles stilla och betraktade mig från sin högt uppsatta position. Rörde bara lite på huvudet då och då. Som för att lyssna efter något intressant ljud. Pipet från en näbbmus som kommunicerade med familjen under snön kanske. Borde vara lunchdags vid det här laget.

 

Det var något majestätiskt över den där den satt.  Omgiven av frostiga kvistar. Som inramad. Lite overkligt. Denna stora, vackra fågel här – alldeles vid vägen.

 

Hade det inte varit för att den rört lite på huvudet kunde man tro att det var en atrapp.

Jag gjorde kameran skjutklar. Öppnade försiktigt bildörren och klev ut på vägen. Den satt fortfarande kvar. Stativet låg hemma förstås. Motorhuven på bilen fick väl duga som stabilisator. Hade knappast något val. Tog stöd med armbågarna och siktade, zoomade.  

 

Klick. Huvudet på sned direkt. Den hörseln skulle man ha!

Kallt var det. Säkert minus 20. Handskarna låg inne i bilen. Vågade inte hämta dem av rädsla för att skrämma iväg fotoobjektet. Fingrarna började stelna till, men jag kunde ju inte släppa detta fantastiska tillfälle. 

Det blev säkert 50 bilder till slut innan jag gav mig. Fotoobjektet – en Lappuggla - satt fortfarande helt lugnt på sin kvist. Undrade säkert vad jag var en knäppgök som donade på där nere på vägen.

Tågresan

                                                 Lånad bild från Nordiska museet

Di dunk, di dunk, di dunk….

Dunket när tåget körde över skarvarna i rälsen lät som ljuv musik i Elsas öron. Som när hon tittade på en spännande film och musiken trissade upp och gjorde stämningen förtätad.

Åh vad hon längtat efter denna resa. Ända sedan moster Ingrid ringde och bad mamma och Elsa komma och hälsa på när skolan var slut för terminen. Kusinerna skulle vara hemma då. Härligt att få träffa dem igen. De hade alltid så skoj tillsammans.

Tågbiljetterna köpte mamma direkt. De gick ner till stationen och beställde två tur och retur till Floda av mannen bakom luckan. Han ställde in spakarna på sin biljettmaskin och ut kom två biljetter. Dom lade han i ett fack i luckan. Mamma lade pengarna i den andra delen av facket och så snurrade mannen på facken så att han fick pengarna och mamma fick biljetterna. Så finurligt.

Nu satt Elsa äntligen i tågkupén mitt emot mamma. Hon hade sin egen biljett i handen, vred och vände på den. Läste texten om och om igen. På ena sidan stod det:

Tiddelipom och piddelipåg
nog är det roligt att åka tåg

Tiddelipom och piddelipunt
det säger hjulen när de går runt

Tiddelipom och piddelipett
men man ska väl ha en egen biljett
OCH DET HAR DU

SMÅBARNS-BILJETT
Gäller för resa HEMIFRÅN - BORT och hem igen

På den andra sidan fanns en bild på två barn som satt i restaurangvagnen och åt mat. Det skulle mamma och Elsa också göra snart. Bara konduktören kom och klippte biljetterna.

 Skrivpuff 130306

Kylslaget

- Här ska ingen behöva frysa. Så länge vi har ved att elda med går det ingen nöd på oss. 
 
Hon lade in ett stort stycke torr och fin björkved på glödbädden i täljstenskaminen, den enda men mycket effektiva värmekällan som fanns i stugan. Hettan där inne gjorde att elden genast fick fart, tog först tag i nävern. Snart var hela vedklabben övertänd av flammorna, som liksom girigt slickade muren, drog sig uppåt av draget.

 - Tänk att det kan bli sådana vackra färger i eldslågorna! Kan sitta och betrakta dem hur länge som helst. Så rogivande.

Hon satte sig bekvämt tillrätta på renskinnet som de lagt på golvet framför kaminen. Lutade ryggen mot sittpuffen. Tog en klunk av det värmande teet.  ”Julte” med smak av ingefära, kardemumma och kanel. Doften – och framförallt smaken - fick henne att minnas kocken Abduls goda Kashmiriska Tchai, som han omsorgsfullt bryggde vid högtidliga tillfällen. Det var länge sedan nu….

Vintermörkret låg kompakt utanför stugan, trots att klockan bara var två på eftermiddagen. Inte en stjärna syntes på himlen. Total tystnad rådde. Fåglarna hade avslutat dagens serenader. Satt väl och kurade tätt intill trädstammarna. Försökte hålla värmen tills en ny, kort dag grydde, fylld av bestyr att klara energibehovet.

De hade begett sig till stugan vid älven för att få lite lugn och ro innan julruschen satte in.  Termometern visade på minus 24,8 grader. Viktigt det där med decimaler i vår digitala tid. Stugan hade inte varit uppvärmd på flera veckor, så det skulle ta sin tid att jaga den råa kölden ur väggar och golv – och inte minst ur sängkläderna.

 -  Vi får nog sova framför kaminen i sovsäckarna i natt.

 - En bra idé! Vi använder liggunderlag och renskinn så blir det hyfsat mjukt.  I morgon får vi ta itu med snödrivorna därute så vi mjukar upp våra stela ryggar!

Samvete

Bara en till.  De är ju så fantastiskt goda. Och så ska ju njutas nybakade. Det står i receptet, det hon fick av mamma för en herrans massa år sedan. Längst ner hade mamma skrivit med sin vackert snirkliga skrivstil:

   -  Njutes med fördel nygräddade.

Hur många gånger genom åren hade hon inte njutit av dessa fantastiska skapelser. Bara tanken på dem kunde få snålvattnet att rinna till.

Ja, ja – det är en hel del kalorier i dem. Det är hon väl medveten om. Hon kan det där med plus och minus vid det här laget. Det man tar in ska man förbruka. Resten lägger sig som bomull runt midjan. Eller som volanger. Särskilt när man passerat 40-strecket. 

Nåja – det får väl bli en extra runda på löpbandet i eftermiddag. Har hon nu gjort sig besvär med att baka dem så ska inte det där eländiga samvetet få förstöra njutningen.