Den satt alldeles stilla och betraktade mig från sin högt
uppsatta position. Rörde bara lite på
huvudet då och då. Som för att lyssna
efter något intressant ljud. Pipet från
en näbbmus som kommunicerade med familjen under snön kanske. Borde vara lunchdags vid det här laget.
Det var något majestätiskt över den där den satt. Omgiven av frostiga kvistar. Som inramad. Lite overkligt. Denna stora, vackra fågel här – alldeles vid
vägen.
Hade det inte varit för att den rört lite på huvudet kunde
man tro att det var en atrapp.
Jag gjorde kameran skjutklar. Öppnade försiktigt bildörren
och klev ut på vägen. Den satt
fortfarande kvar. Stativet låg hemma förstås. Motorhuven på bilen fick väl duga
som stabilisator. Hade knappast något val. Tog stöd med armbågarna och siktade,
zoomade.
Klick. Huvudet på sned direkt. Den hörseln skulle man ha!
Kallt var det. Säkert
minus 20. Handskarna låg inne i bilen. Vågade inte hämta dem av rädsla för att
skrämma iväg fotoobjektet. Fingrarna
började stelna till, men jag kunde ju inte släppa detta fantastiska tillfälle.
Det blev säkert 50 bilder till slut innan jag gav mig.
Fotoobjektet – en Lappuggla - satt fortfarande helt lugnt på sin kvist. Undrade
säkert vad jag var en knäppgök som donade på där nere på vägen.
7 kommentarer:
Fin bild, fin text.
Vilken skönhet!
Fin!
Ja för fågeln var ju ingen knäppgök :-). Fint!
Vackert!
Vackert som sagt.
I would like to see that owl in person :)
Skicka en kommentar