tisdag 13 april 2010

Tilltal

Utmaning nr 103 / 2010 i Skrivpuff

Dagen var helt underbar. Inte ett moln på himlen. Kvicksilvret runt nollan och helt vindstilla. Knallblå himmel och seniga fjällbjörkar som avtecknade sig mot den kritvita snön. Så vackert! Då och då hördes en dalripas uppfordrande kabao, kabao. En flock renar letade efter mat på en vindpinad kulle. Spår efter järv i en sluttning. Inte en människa syntes till.

Skidorna var perfekt vallade. Bra fäste i uppförsbackarna och tillräckligt glid utför. Spåren var otroligt nog väldigt lättåkta, trots den senaste tidens påfrestningar. Först i form av påskfirare på skoter. Framförallt var det de små motorstarka ”getingarna” som framfördes av körgalna yngre män som gjorde att spåren blev som ett nyplöjt månlandskap. Och så kom ett rejält blidväder ovanpå det.

Lasse och Mia hade avverkat halva sträckan till målet, Saltoluokta fjällstation. De hade ett rejält uppförslut bakom sig och behövde vila och fylla på energiförrådet. Mia hittade en fin rastplats i söderläge. Någon före dem hade tydligen också gillat platsen och grävt ur två perfekta sittplatser i snön. Bara att lägga dit sittunderlagen och slå sig ner. En djup grop vittnade om att det gjorts upp eld också.

Pyrde det inte lite därnere? En svag rökstrimma letade sig sakta upp ur hålet. Vittnade om att besökaren eller besökarna före dem inte var så långt borta.

Det var när Mia klev upp på en sten för att föreviga platsen med sin kamera som hon såg honom. En äldre, gråhårig man som såg ut att ligga och sova. Direkt på marken. Det här stämde inte. Mia ropade på Lasse och skyndade sig fram till mannen. Denne tittade på henne med tom blick. Svarade inte på tilltal. Rörde sig inte. Mia kände en svag andedräkt.

Nu var goda råd dyra……

3 kommentarer:

razaha sa...

Spännande! Fortsättning?
Du fick mig att längta till fjälls trots att jag aldrig någonsin varit där.

Ethel sa...

Låter skumt. Hur hade mannen kommit dit? Ensam?

Anders sa...

en ensam vandrare eller en förvirrad man?