tisdag 23 februari 2010

Att veta

Utmaning nr 54 / 2010 i Skrivpuff

Jonas och Anita hade känt det på sig en tid. De hade haft sina aningar av att något inte stod rätt till, men hur de än hade försökt få sin dotter att berätta så lyckades de inte. Allt var så bra.

Frida hade alltid varit skötsam. Hade bra betyg i skolan och uppträdde precis som hennes föräldrar önskade att hon skulle. Hon var ingen som testade gränser eller hittade på saker hon ínte fick, som en del av kompisarna gjorde.

Hon hade flyttat hemifrån redan första året på gymnasiet, då hon valt hästlinjen på annan ort. Delade lägenhet med två klasskompisar inte långt från skolan. Allt fungerade som det skulle enligt Frida. Skolan motsvarade förväntningarna och lärarna var bra. Klassen fungerade fint tillsammans. Och så fick hon hålla på med det bästa hon visste – hästar.

Oftast stannade Frida kvar i lägenheten under helgerna. Då kunde hon få extra tid med hästarna i stallet. Hon trivdes med att vara ensam också. Att få rå sig själv. Sade hon.

Föräldrarna började bli fundersamma. Tidigare hade Frida avskytt att bli lämnad ensam. Hon skulle alltid ha någon med sig. Vågade inte ens gå ut i förrådet därhemma själv när det var mörkt.

Den här helgen skulle Frida som vanligt stanna i lägenheten. Bara koppla av. Inget planerat. Föräldrarna kom överens om att fara och överraska henne. Bjuda på lördagmiddag på restaurang.

Det lyste svagt i Fridas lägenhet. De parkerade bilen utanför huset och gick de två trapporna upp. Ringde på dörrklockan. Väntade. Lång tystnad. Inga steg hördes. Ringde igen. Då hördes svaga dunsar. En dörr som stängdes. Så rasslade det till i låset och dörren gled upp några centimeter. Blottade en varelse med stora, frånvarande ögon. Pupillerna som tefat. Håret på ända och ett ansikte som inte sett tvättvatten på flera dagar. En sötaktig lukt letade sig ut genom dörrspringan.

De hade sett nog.

En vetskap de hade velat vara utan.

2 kommentarer:

marmoria sa...

Hjälp. Vad gör man, som förälder, i det läget? Vilken tur att de åkte.

Ethel sa...

Som sagt, det var nog lika bra att de inte såg mer. Känns sorgligt, deras dotter är helt klart väldigt olycklig.