måndag 1 februari 2010

Ett lyckligt slut

Skrivpuff nr 32/2010

Solen sken från en knallblå himmel. Värmde gott på Arvids rygg där han låg på mage på bryggan och förstrött kikade på småspiggen som pilade kors och tvärs i sin jakt på något ätbart. Höjde han armen det allra minsta så flydde hela stimmet med raketfart in i skuggan under bryggan. Tänk att en sådan liten rörelse kunde få sådan effekt.

- De måtte ha en skarp syn de där små liven.

Samma morgon var det Arvid som hade varit skarpsynt. Han var ute på sin vanliga morgonrunda med Plex – familjens strävhåriga vorsteh. Som vanligt sprang Plex ivrigt en bit före Arvid. Svansen gick som en propeller på honom där han for fram. Hittade någon intressant doft, tvärstannade och nosade omsorgsfullt av en stubbe eller en sten innan han med nosen i backen drog vidare.

Plex hade tagit stigen som ledde upp mot Blybergets topp idag. Stog och väntade på Arvid en bit in i skogen för att få klartecken att fortsätta eller vända. Det blev Blyberget. Skönt med en långpromenad, även om stigen upp var rätt påfrestande - åtminstone för tvåbenta. Belöningen var utsikten. Arvid älskade att sitta däruppe och titta ut över dalen. Byn låg draperad vid Blybergets fot. Sedan kom den långsträckta sjön och så fjällen på andra sidan. Så fantastiskt vackert! En vy han aldrig kunde se sig mätt på.

Arvid var rejält svettig när han äntligen kom upp till toppen. Han hade precis satt sig på sin favoritplats och pustade i värmen när han uppfattade en rökpelare därnerifrån. Det såg ut som om röken kom från grannens ladugård. Han visste att ingen var hemma. Familjen höll till på fäbodvallen med korna och fåren hela sommaren.

Adrenalinet rusade genom kroppen. Fort upp med mobilen. Tack och lov för denna uppfinning. Han fick tag på sin bror som var deltidsbrandman. Berättade om röken och bad honom kontrollera vad som hände hos grannen.

Det blev en snabb språngmarsch nerför berget för hund och husse. Här i byn ställde man upp för varandra när det behövdes. När det brann någonstans var ett sådant tillfälle. Närmaste brandstation låg tre mil bort, så det tog en stund innan bilarna skulle vara på plats.

När Arvid rundade härbret och var på väg in på gården ringde telefonen. Det var brodern som kom med ett glädjande besked: Grannen var hemma över dagen och hade ringt räddningstjänsten på morgonen och meddelat att han skulle elda en hög med gamla höbalar. Elden hade nu spritt sig i det torra gräset. När brodern kommit dit tillsammans med en kollega kämpade grannen mot lågorna med en sopkvast. Med hjälp av vattenlangning från bäcken, som rann mellan gårdarna, fick de tre snart bukt med elden innan den hann sprida sig till ladugården som låg i vindriktningen.

Arvid kunde pusta ut.

1 kommentar:

http://tittelina.blogspot.com sa...

Du beskriver myset som råder så bra! Vilken idyll! När jag läser din berättelse känner jag en längtan efter sommaren.