söndag 28 februari 2010

Förvirrad

Utmaning nr 59 / 2010 i Skrivpuff

- Hur var det nu hon skulle gå – förbi den stora stenen och sedan stigen som går till vänster. Eller var det till höger? Följa den välbekanta stigen som slingrar sig genom hygget och vidare ner till stora vägen. Där skulle hon se den älskade stugan nere vid sjön. Men var är den stora stenen hon brukar vila sig på?

Trots att blåbärshinken är fylld till bredden med stora, saftiga bär är den lätt att bära för henne. Hon rör sig lätt och smidigt, nästan som en tonåring. Nynnar för sig själv. Hon ställer ner hinken och skuggar ögonen med handen för den sjunkande eftermiddagssolen. Ser sig omkring. Konstigt. Vid det här laget borde hon skymta vattnet genom granskogen. – Får väl gå en bit till.

Hon trampar vidare en bra stund. Ivrig att komma hem till kaffekoppen i stugvärmen. Den här dagen hade hon inte tagit med sig någon matsäck. Skulle inte vara borta så länge. Men blåbären hade varit så stora och fina, bättre längre in i skogen där fuktigheten hölls kvar av trädens skugga. Hon kunde inte låta bli att plocka hinken full. Gladde sig åt den goda saften hon skulle göra.

Stigen börjar smalna av. Det ska den ju inte göra? Och var är stenen? Hon börjar bli trött i benen. I magtrakten börjar en otäck känsla komma krypande. Har hon gått åt fel håll, bort från vägen? Tänk om hon inte hittar hem? Tankarna far.

Hungrig är hon också. Trevar i fickorna efter något ätbart. Där känner hon något hårt, drar upp en telefon. Ja visst ja – hon kan ju ringa sonen! Men vad har han för nummer? Det borde hon ju kunna. Ringer det nästan varje dag. Nu i förvirringen är det helt borta ur minnet. Provar på måfå att trycka på knapparna. Hamnar hos någon som säger att hon kan lämna ett meddelande. – Jag hittar inte hem, säger hon ynkligt. Rösten i telefonen bara mal på.

Nu måste hon sätta sig en stund. Hittar en murken trädstam att vila sig på. Oron har gjort benen skakiga och orken börjar tryta.

Hon kan inte hålla tillbaka tårarna.

5 kommentarer:

Moslan sa...

Bra skrivet! Alzeimer-story känns det som :D

Lillemor sa...

Äh, alzheimer, det är det här som händer när drabbas av blåbärsfrossa;-) Bra igenkänning!

razaha sa...

Åh så väl jag känner igen det där.
Jag vet inte hur många gånger jag gick vilse i Nackareservatet. På ryggen satt min lille son och vid fötterna sprang två ystra valpar.
Det slutade alltid väl eftersom jag kunde höra tunnelbanan som gick en bit därifrån.
Jättebra text som sagt.

marie sa...

Ja, det är lätt att villa bort sig i blåbärsskogen.

Gustaf sa...

Väldigt levande och nära, det gillar jag!